Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
115
sjelf. Kan det uppvisas, att öfver naturen måste
finnas ett annat väsen, Gud, och att detta väsen är den
högsta grunden till äfven den nödvändighet, som i
naturen herrskar, så att denna senare ytterst
härflyter från det väsendet; då är detta väsen utan all
gensägelse den varelse, på hvilken det i högsta hand
beror, att allt i naturen går såsom det går, och är
sålunda i egentligaste mening naturens regent eller
styresman; och den omständigheten, att det i naturen
icke kan gå annorlunda än det går, bevisar ingenting
emot denna sats, ty han är den högsta grunden just
dertill, att det så gör.
Kan den i naturen herrskande nödvändigheten
hafva sin yttersta grund i naturen sjelf? Detta blir
frågan.
För att besvara denna fråga måste vi komma
öfverens om, hvad vi i detta sammanhang skola mena
med natur. Gifvet är, att vår motståndares ställning
blir fördelaktigare, i den mån vi åt naturen gifva ett
vidsträckt omfång; ty ju mera vidtomfattande detta
är, desto snarare bör man väl kunna hoppas, att den
sökta yttersta grunden till all nödvändighet faller inom
dess gränser. Vi skola med natur mena
sammanfattningen af alla ofria föremål. Längre än så behöfva
vi icke utsträcka vårt begrepp om natur, ty utom
den gränsen skall ingen menniska söka de föremål,
som hon räknar till naturen. Materialisten skall göra
det så mycket mindre, som enligt honom den gränsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
