Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146
det andra till sitt predikat, om hon ock förut ägde
ettdera och efteråt beggedera såsom sina i sig
ingående moment. Men om sålunda den öfvergång,
hvilken vi uti ifrågavarande fall tillskrifva verlden i det
hela, icke kunde betecknas såsom en öfvergång fr|in
att vara djur till att vara menniska utan endast
såsom en öfvergång från att i sig hafva blott djur till
att i sig hafva äfven menniska; så hindrar detta
naturligtvis icke, att inom verlden i det hela kunde
finnas någonting annat, som öfverginge vår ofta
omtalade gräns äfven i den förra betydelsen. Frågan är
då den: kan ett verkligt föremål, som tills vidare
blott är djur, i en viss tidpnnkt blifva menniska? Det
är bekant, att det finns vissa egenskaper, hvilka ett
verkligt föremål kan aflägga och tillegna sig utan att
derföre upphöra att vara samma föremål. Så kan en
menniska vara mycket vacker, när hon är ung, och
ändå blifva mycket ful, när hon blir gammal.
Skönhet och fulhet äro följaktligen sådana egenskaper,
hvilka kunna komma och gå, utan att subjektet för
de egenskaperna derigenom mister sin identitet. Men
det är icke sagdt, att alla egenskaper äro af sådant
slag. Det finns åtminstone en egenskap, som ett
föremål aldrig kan mista utan att mista sin identitet, och
den egenskapen är just identiteten med sig sjelf. Ett
och samma föremål kan på olika tider vara vackert
och fult, litet och stort, hatadt och älskadt; men det
kan icke den ena tiden vara sig sjelft och den andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
