Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
187
hvilket menniskan, enär det utgör förutsättningen för
hennes egen möjlighet, då står i nödvändigt
sammanhang. Då det tillika är sjelfständigare än hon, så
är det då också hennes ändamål; och då det är det
sjelfständiga^ af allt, och allting med detsamma står
i nödvändigt samband, så är det också högsta
ändamål för menniskan och för hela verlden. Vi kalla
detta väsen Gud och säga derföre med skriften, att
icke blott af honom och genom honom utan äfven
till honom äro allting, d. v. s. allting har i honom
sitt högsta ändamål.
Härmed är naturligtvis icke påstådt, att icke
mellan den naturliga menniskan och Gud kunde
finnas andra förmedlande ändamål. Kan det uppvisas,
att menniskan icke hel och hållen faller inom
naturens gränser utan att hon tillika är ett andligt och
tidlöst väsen; så äger hon också i sin andliga och
tidlösa existens en större sjelfständighet än den,
hvilken kan tillkomma henne såsom ett med rummet
delbart och med tiden föränderligt väsen; och då man
derjemte måste förutsätta, att hennes natursida med
hennes eviga varelse står i nödvändigt sammanhang,
så blir följden den, att den naturliga menniskan
måste erkännas äga sitt ändamål i den eviga, likavisst
som denna sedan kan sägas äga sitt ändamål i Gud.
Innan vi lemna detta ämne, måste vi bemöta
ännu tvenne möjliga invändningar. Vi hafva bevisat,
att den naturliga menniskan — den inom naturens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
