Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
205
kände, är visserligen aldrig till utan i förening med
en hjerna, och dess förträfflighet beror visserligen pä
hjernans. Må det derföre förhålla sig så, att det
högre själslifvet i allmänhet fordrar en större hjerna
eller åtminstone en finare komplicerad. Vi finna detta
mycket rimligt. Må det gerna förhålla sig så, att
hvarje den sublimaste successiva tankeoperation tillika
är en rörelse hos hjernan; må det gerna vara så, att
en skada, tillfogad hjernan, medför en partiell eller
total förlust af tankeförmågan; må det också gerna
inträffa, att döden, som upplöser hjernans
konstmässiga väfnad, också sätter en gräns för tänkandet och
lifvet, nämligen en gräns i det afseende, hvari
hjernan för tanke och lif varit en nödvändig förutsättning.
Allt detta finna vi högst naturligt, och det skulle
högligen förvåna oss, om det förhölle sig på något annat
sätt. Hjernan är det kroppsliga organet for den i
tiden fallande verksamhet, som vi kalla tänkande:
tag bort organet, och verksamheten skall afstanna;
skada det, och verksamheten skall gå sämre. Detta
är lika naturligt, som det är naturligt, att en skadad
ångmaskin arbetar illa, och att en upplöst ångmaskin
icke arbetar alls. Tag bort det oundgängliga
vilkoret, och följden skall förfalla. Detta är ingenting
öfverraskande. Men en sak måste ihågkommas: deraf,
att en förutsättning bortfaller, följer ingenting mer,
än att den följd bortfaller, hvilken hvilade på just
den förutsättningen. Om en grund undergräfves, så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>