Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
209
punkt: att det förnumme och visste af sin egen
absoluta sjelfständighet, eller att det icke visste af henne?
Naturligtvis det förra. Men det absolut sjelfständiga
väsendet är också det i alla afseenden fullkomliga;
och är det ett högre att veta af sin absoluta
sjelfständighet än att icke veta af den, så måste också
den förra egenskapen blifva dess nödvändiga
tillhörighet. Det absolut sjelfständiga väsendet är således
nödvändigt förnimmande. Men är det förnimmande, så
är det detta på ett sådant sätt, att dess absoluta
sjelfständighet derigenom icke lider något afbräck. Men
detta skulle ovilkorligen vara händelsen, om det icke
förnumme allting klart på en gång. Ty är det bättre
att förnimma allting klart på en gång än att förnimma
något i sänder, så är uteblifvandet af det förra slags
förnimmandet en ofullkomlighet, men all
ofullkomlighet och brist innebär en osjelfständighet. Det absolut
sjelfständiga väsendet är således icke blott
förnimmande, utan det är detta så, att det fattar allting
klart pä en gång, och någon abstraktion eller
successivitet äger i dess uppfattning icke rum.
Man kunde invända, att en sådan uppfattning af
allt på en gång är omöjlig, då ju faktiskt icke allt
är på en gång, utan åtminstone somligt i tiden är
efter hvartannat och derföre äfven måste så uppfattas.
Vi svara derpå följande. Att uppfatta något såsom
varande i tiden är icke detsamma som att i tiden
fatta det; lika litet som det att stå på en strand och
Wikner, Den materialistiska verld»åskådningen. 14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>