Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
212
strakthet och successivitet befriade förnimmandet har
således aldrig formen af minne, derföre att det
handlar om ett i förhållande till vårt nu förflutet; ej
heller har det formen af förutseende, derför att det har
till föremål ett för oss tillkommande. Det behöfver
då ej heller få den abstrakthet sig pålagd, hvilken
alltid måste tillkomma förutseendet och minnet. Men
detta hindrar, som vi lätt förstå, alldeles icke, att det
tidlösa förnimmandet kan innebära en uppfattning af
det, som är i tiden, och äfven vara en uppfattning
deraf, huruledes det ena i tiden är föregående eller
efterföljande i förhållande till det andra, fastän detta
aldrig kan fattas såsom föregående och efterföljande
i förhållande till den tidlösa uppfattningen, hvilken
har ingenting fore och ingenting efter sig.
Vi finna således i tidshändelsernas successivitet
intet hinder emot antagandet af den förut insedda
nödvändigheten, att det måste finnas ett väsen, som
förnimmer allting klart på en gång, d. v. s. utan den
successivitet, med hvilken det i tiden skeende
förnimmandet alltid är behäftadt. Men dermed hafva vi
visserligen alldeles icke bevisat, att ett sådant icke
successivt förnimmande tillkommer menniskan. Men
då ett sådant förnimmande måste finnas hos ett
väsen, nämligen det absoluta, så är det åtminstone icke
i och för sig en orimlighet; och det kan ju hända,
att det då på något sätt tillkommer äfven den
menskliga varelsen. Det gäller då nu att tillse, huruvida
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
