Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
295
oändlighet, så att man i tiden aldrig kan komma till
ett första eller till ett sista, synes bero deraf, att
tidsexistensen är med rumsexistensen förknippad,
hvilken senares oändliga söndring oupphörligen åt
tidsformen erbjuder ett nytt element af söndring att på
sitt sätt öfvervinna. Den existensform, hvilken består
i föreningen af rams- och tidsexistens, synes utgöra
ett slags reduktion af rumsformens oändliga söndring
till tidsformens dualistiska, hvilken senare naturligtvis
står den från all söndring frigjorda existensen
närmare och derföre är den högre, till hvilken all
konkret verklighet måste tendera, i den mån hon vill
blifva, men ännu icke är, en fullständig verklighet.
Men denna reduktion kan aldrig fullständigt lyckas,
emedan rumsformens söndring är oändlig eller är en
söndring i oändligt många afseenden, och sålunda
alltid oändligt mycket återstår att reducera, huru
mycket än det måtte vara, som i ett visst fall är
undangjordt. Denna reduktion, som ingenting annat
är än tidsformens tillämpning på den materiella
verlden, således dennas oupphörliga förändring, kommer
att i sin aldra lägsta form framstå såsom
rumförändring eller rörelse, d. v. s. den i den nämnda
reduktionen inneburna åtgärd, genom hvilken beständigt i
afseende på rummet nya bestämningar (enheter) för
den åsyftade behandlingen upptagas.
Rumförändringen är då förändringens enklaste och mest primitiva
form, och det är derföre naturligt, att den seder-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
