Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
304
så har mellantillståndet sin omslutande och
upplyftande gräns i evigheten, hvilket ord vi då togo i dess
aldra högsta och egentligaste betydelse såsom formen
för en existens, i hvilken allting i alla afseenden är
med sig sjelft identiskt, och der följaktligen icke
längre finnes en bestämningarnes söndring, icke ens den
dualistiska, som utgjorde mellantillståndets öfversta
gräns. Vi säga, att evigheten är mellantillståndets
omslutande och upplyftande gräns, och vilja med dessa
uttryck hafva gifvit tillkänna, att evigheten begränsar
det nämnda tillståndet icke genom att tilläfventyrs
ligga bredvid detsamma och af detsamma utgöra en
fortsättning utan genom att upptaga detsamma såsom
ett moment i sig, hvilken ställning också är den, som
mellantillståndet intager till tiden och allt, hvad som
i henne inrymmes. Så ungefär begränsar hos den här
på jorden lefvande menniskan det animaliska lifvet
det vegetativa, och det noëtiska lifvet det animaliska:
det är en begränsning men icke genom en fortsättning
så att säga i samma linie utan genom det lägres
upptagande i det högre såsom ett moment af detta. Detta
innebär, att den högre formen i sig bevarar allt det,
som för honom ur det lägre kan användas för hans
eget ändamål, under det att allt sådant lemnas åsido,
soiti för det ändamålet icke kan användas. Liksom
all här i lifvet i rummets och tidens alla riktningar
förspridd individualitet i mellantillståndet koncentreras
till en blott dualistiskt söndrad verklighet, hvarvid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
