Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som ur en blåsbälg i smedjan, var det
möjligt att, medelst armens tryckning
på påsen, tillföra piporna väder. Den
ena, nemligen den kortare, pipans luft-
kägla kunde, under blåsandet, medelst
fingrarna, genom vissa håls täppande
eller öppnande, förlängas eller minskas.
Härigenom angaf flöjten högre eller lägre
toner. På den lägre pipan deremot fun—
nos inga fingerhål, hvadan den ock all-
tid angaf en och samma ton, eller hvad
den musik-kunnige kallar en ständig
»orgelpunkt». Instrumentets ton var
skrikande och föga skön. Den oföränder-
liga tonen, alltid djupare stämd än alla
andra toner, kallades på konstspråket i
fordna tider b o r d u n, och har gifvit
den vackra, djupa, orgelstämman »bor-
duna» sitt namn. Märkvärdigt är, att
vissa länders säckpipeblåsare icke voro
nöjda med en enda bordunpipa, utan
deraf egde två, ja till och med tre. I
dessa fall angåfvo bordunerna, då styc-
ket t. ex. gick ur C-dur, tonerna C
och E ur ostrukna, samt G ur ett-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
