Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tio Guds bud - Andra budet - 8. Hädelse - 42. Den ogudaktige engelsmannen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄDELSE.
45
under ett förfärligt åskväder skyggade, blifva släpad
omkring, så att venstra foten kommit ur led.
Upphettad af vin och vrede, skar den lättsinnige mannen
tänderna, utstötte de grufligaste eder och
gudsbespot-telser samt förbannade både djuret, som skyggat och
ljungelden, genom hvilket det blifvit skrämdt. Då
läkaren tilldrog luckorna på det blixten ej måtte besvära
deu sjuke, befallde denne med en förfärlig ed att de åter
skulle öppnas. "Tror ni," skrek han, "att jag liksom
min häst, är rädd för det usla skenet? Nej," fortfor
han, under ännu rysligare svordomar, "jag fruktar icke,
att betrakta den fördömda blixten, som vållat min
olycka; tvärtom vill jag med öppna ögon följa den,
för att än mera förbanna, så väl ovädret som den Gud,
hvilken skickat det."
Med en krampaktig rörelse sammanknöt han
händerna och höjde, nästan utom sig af vrede, hufvudet.
1 ett ögonblick upplystes hela rummet af en stark
blixt, pä hvilken ett dundrande åskslag genast följde.
Läkaren, hvilken för att skydda ögonen mot det starka
skenet, hållit händerna framför dem, blef, då han åter
såg sig omkring, varse den sjuke, hvilken efter den
sista ohyggliga eden ej sagt ett ord, utan satt stum
ocli orörlig på sängen, med utsträckta armar,
tillba-kakastadt hufvud, dödsblekt ansigte, stillastående och
vidt utspärrade ögon samt hårdt sammanpressade
läppar. Ljungelden hade beröfvat honom synen. Nu
fick läkaren göra med honom, hvad han behagade.
Ögonen undersöktes och befunnos ohjelpligt lif- och
känslolösa. Den olycklige föll tillbaka i sängen,
liksom hade han varit död, svarade icke, när man
tilltalade honom och lät endast svaga ljud då och då
undfalla sig. Han vände sig hit och dit, samt tryckte
båda händerna hårdt mot ögonlocken, men äfven de
häftigaste plågor förmådde icke aftvinga honom en
klagan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
