Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tio Guds bud - Fjerde budet - 14. Om föräldrar - 68. Augustinus och Monika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM BARN,
79
skall han i sinom tid inse sina grufliga villfarelser."
Ännu dermed icke tillfreds, fortfor Monika att under
tårar besvärja biskopen, att se och tala med Augustinus.
Biskopen blef nu otålig och sade i bestämd ton:
"Lemna mig! så sannt jag lefver, är det omöjligt, att
denne tårarnes son kan gå förlorad!" Vid dessa ord
fästade sig den ömma modren så stadigt, som om de
varit talade från himmelen.
Vid tjugu års ålder föll Augustinus på den
tanken att fara till Bom, för att der söka en större ocli
mera lysande verksamhet. Denna resa var hans mor
mycket emot; lion gick ned till hafsstranden, och bad
honom enträget, att antingen stanna hemma eller taga
henne- med sig; men Augustinus hade icke lust till
någondera. Han föregaf, det, ban ändrat beslut och
endast ville följa ombord en vän, som ämnade segla
bort; men om natten, medan modren satt hemma och
väntade på honom och under tårar bad till Gud, att
ban ej måtte fara, afreste han. Då hon nästa morgon
kom till stranden, var fartyget och med det samma
hennes son borta. Som hon icke förstod Herrans
kärleksfulla afsigt att på en gång rädda sonen och tukta
hennes alltför häftiga begär att alltid vara
tillsammans med honom, sökte hon under gråt och jemmer
den, som hon med smärta födt till verlden. Sedan
hon en stund klagat öfver Augustini falskhet och
hårdhet, återvände hon ensam till sitt hem, att der åter
bedja för honom.
Monika kunde icke länge uthärda skilsmessan
från sin älskling, utan följde honom öfver hafvet,
under alla farligheter sättande sitt fasta hopp på
Herran. Hon anlände till Milano, der Augustinus
emellertid blifvit lärare i vältaligheten, och fann honom
ifrigt sökande efter sanningen. Då han sade sig icke
mera vara en Manichæer, en kättare, syntes på hennes
ansigte ingen öfverdrifven glädje, ehuru det, hvarom
hon dagligen bedit, nu till en del inträffat. Hennes
son var visserligen befriad ur lögnens snaror, men ban
hade ännu icke funnit det enda rätta. Hon hoppades
dock, att, Gud, som lofvat henne full bönhörelse, skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
