Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tio Guds bud - Femte budet - 24. Omsorg om nästans lekamliga väl - 119. Det återfunna barnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
0MS011G OM BÄSTASS LEKAMLIGA VÄL. 155
jag är mycket trött," fortfor hon. "Jag har också
varit ganska hungrig, men har här funnit några hallon-,
jag äter endast de friska, och vill alls icke hafva dem,
på hvilka det sitter spindelväf. Mamma har sagt, att
jag skall låta sådane vara." — "Hvar är din mamma,
kära barn?" frågade herr Bearghan, med spänd
uppmärksamhet. — Flickan svarade helt enfaldigt: "Hon
är väl hemma, förmodar jag; men hon vet ej hvar jag
är. Jag kan ej hitta hem, om jag blir här aldrig så
länge." — "Hvad säger du, kära barn? Du har då gått
vilse, och kan icke mera återkomma till dina
föräldrar? Gud har säkert till din räddning fört mig hit.
Följ mig till den der gröna planen; du skall der få
litet hvetebröd och ett stycke kött. Dina krafter äro
alldeles uttömda, men jag skall sörja för dig." — I
sin innerliga glädje och tacksamhet, utgöt det arma
barnet en ström af tårar, hvilka denna gång icke
åtföljdes af krampaktiga snyftningar, utan endast tycktes
gifva luft åt det beklämda lilla bröstet. Hon gjorde
sig färdig att följa sin välgörare, men som den häftiga
sinnesrörelsen så medtagit hela hennes styrka, att hon
ej förmådde gå ett steg, bars hon af främlingen ned
till stranden, der han qvarlemnat sitt matförråd,
hvarutur ban, af nödvändig försigtighet, endast räckte henne
små stycken i sender.
Då den lilla sålunda blifvit stärkt, frågade
Bearghan nogare efter hennes omständigheter och
erfor genom hennes enkla och trovärdiga svar, att
hon hette Lydia Harper, att hennes föräldrar bodde
flera mil derifrån och att hon, skickad med mat åt
sin far, som arbetade i skogen, misstagit sig om
vägen samt vankat hit och dit, utan att veta hvart
det bar. "Då jag såg, att jag gått vilse," fortfor hon,
"blef jag mycket ängslig; jag skrek högt, sprang
rundt omkring och bortkastade den åt min far ämnade
maten.". Af hennes berättelse hördes, att hon hela
första natten oupphörligt sprungit af och an, till dess
hon, alldeles utmattad, nedsjunkit till jorden. På
den resandes fråga: "Blef du icke bra rädd, då det
mörknade och du befann dig ensam i skogen?" sva-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
