Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tio Guds bud - Femte budet - 24. Omsorg om nästans lekamliga väl - 121. Sann vänskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
160
TIO GVDS BUD.
hemta någon näring, för hvarje dag blef allt starkare
och starkare. Också förenades de inom kort genom den
innerligaste vänskap.
En dag, då de som vanligt arbetade tillsammans,
såg Antonio ett skepp styra mot land. "Kanske,"
sade han, "nalkas der vår befriare!" Som Koger icke
förstod hvad hans vän menade, tillade Antonio hastigt:
"Jag talar om skeppet derute; men låt icke
slaf-fogden märka, att vi blifvit det varse. När det
kommer närmare, kasta vi oss i hafvet och simma ditåt.
Tänk, käre vän! då äro vi åter fria!" Koger som
icke kunde simma, delade icke sin väns glädje; denne
lät likväl icke modet falla. "Du skall hålla dig fast
vid mitt bälte," sade han; "jag är en stark och
skicklig simmare." Koger blef nu mycket orolig;
gerna ville han återvända till fäderneslandet ocli
omfamna sina gamla föräldrar, men kunde icke utan
rysning betänka den fara, för hvilken ban dervid
blottställde sin vän. Ändtligen var fartyget på lagom
afstånd. Antonio sade hviskande: "nu är rätta stunden;
låtom oss hoppa i vattnet." t Men Roger ville icke.
"Skall jag göra dina bemödanden ännu vanskligare?"
sade han gråtande. Utan att lyssna till vännens ord,
fattade Antonio honom om lifvet, nedstörtade i de
brusande vågorna och arbetade sig med stor svårighet
fram emot skeppet. Lyckligtvis blef besättningen dem
varse, och utsatte till deras räddning en slup. Det
var också hög tid, alldenstund en ädel strid hotade
att bringa dem båda om lifvet. Då Roger märkte
att hans vän mer och mer utmattades, ville han icke
längre vara honom till hinders, utan släppte bältet
och sjönk. Antonio deremot samlade sina sista krafter
för att hemta honom upp från djupet. I rattan tid
närmade sig slupen och upptog dem, nästan halfdöda.
Genom besättningens bemödanden kom Roger snart
till sansning, men huru förskräcktes han icke, att
se sin vän och befriare ligga liksom död vid sina
fötter! Med höga jemmerrop kastade han sig öfver
honom och sökte med de ömmaste namn och
smekningar återkalla honom till lifvet. Hvem kan beskrifva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
