Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tio Guds bud - Femte budet - 33. Ödmjukhet - 167. Biskop Georg och den unge presten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÖDMJUKHET.
223
han lemnade rummet, bad lian länge och innerligt
tillsammans med sin sängkamrat och fägnade sig att se
dennes hjerta smälta af ånger och syndasorg. Då
biskopen kom ned till värdfolket, voro de, såsom man lätt
kan tänka sig, mycket förlägna och gjorde tusende
ursäkter. Inom kort stod hästen för dörren, och den
gamle lagade sig att fortsätta resan. "Ni vill väl icke,"
sade frun i huset, "så hastigt lemna oss ? Var god och
vänta några minuter! Frukosten står redan på bordet."
— "Nej, min fru!" svarade Georg. "Jag kan icke
intaga min frukost här. I hafven icke låtit en uttröttad,
gammal man äta med er 09b en biskop har inga andra
fordringar än de, som anstå hvar man." Med dessa ord
tog han afsked och lemnade yresten och husets egare
i stor förvirring och bedröfvelse. Emellertid
föranleddes hans handlingssätt hvarken af harm eller
hämndbegär; han önskade blott gifva en påminnelse, som icke
så lätt skulle glömmas.
Ett halft år senare hade staten Ohios
kyrkoförsamling i Cincinnati sitt högtidliga sammanträde, vid
hvilket tillfälle samme unge prest skulle insättas i sitt
embete, och då han såg biskop Georg, hvilken var
ordförande, intaga sin plats, ville hans hjerta brista af
förlägenhet, fruktan och blygsel, ja han blef af sina
känslor så öfverväldigad, att han måste lemna rummet.
Om aftonen, då biskopen satt allena i sitt rum, lät
ban anmäla sig och blef af gubben bemött med en
vänlighet, som han icke väntat. Biskopen, som gjort
sig underrättad om prestens uppförande, hade nemligen
med innerlig glädje förnummit, att hans sinne efter
ofvannämnda möte undergått en stor förändring. Han
var nu mera lika ödmjuk och gudfruktig, som ban förut
varit högmodig och verldslig. Såsom en fader
emottager en olydig, men ångerfull son, så emottog den
gode biskopen sin felande och botfärdige unge broder.
De förenade sina tårar, och ynglingen, hvilken såsom
ett barn grät vid sin andlige faders bröst, blef med
tiden en af landets mest nitiska och verksammaste
själasörjare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
