Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tio Guds bud - Sjette budet - 34. Äkta makar - 176. Den elaka mannen och den goda hustrun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’240
IiO GUDS BUD.
att hennes man stod i hemligt förhållande, hade sin
bostad.
Deodata närmade sig sakta till fönstret, hvarifrån
sågs ett svagt sken. Hvilket förskräckligt uppträde
visade sig icke nu för hennes blickar! En hop tjufvar
och skälmar, delande byte och rådslående om nya
förbrytelser, och midt ibland dem hennes olycklige
man! Till sin tröst inhemtade hon dock af deras
tal, att de ansågo Abel oskicklig till deltagande i
deras onda uppsåt. Hon tackade Gud, att det för
hennes arma barn ännu tycktes finnas räddning, och
skyndade hem. Sedan Deodata ställt i ordning
inomhus och framsatt mat åt Josef, som emellertid
återkommit, gick hon till sin far och bad honom följa
med till presten i församlingen. Under gåendet
råkade hon flera personer, som berättade, att på slottet
skett en stor inbrottstöld. Deodata yttrade ej ett ord;
hennes hjerta var upplyftadt till Honom, som hör de
svagas bön. Med fasta steg inträdde hon i prestens
rum och sade, dä de voro emellan fyra ögon: "Uti en
fördjupning på venstra sidan om "kakelugnen i den
olycklige tjufskyttens hus vid skogsbrynet, är största
delen af de stulna penningarna förvarade." — "Denna
berättelse kan bringa edra närmaste i fara," svarade
presten. "Vill ni inför de lagliga myndigheterna aflägga
den?" — "För att rädda mitt barn är jag färdig dertill,"
ropade Deodata, med en kraft, som förvånade hennes
själasörjare. "Gud i himmelen är mitt vittne, att jag
hellre vill svälta ihjel, än dela syndens rof, och att
endast fruktan, att min man skall draga våra barn
med sig i förderfvet, kan förmå mig att öfverlemna
honom i rättvisans händer."
Genom Guds stora barmhertighet skonades dock
den arma från detta hårda prof. Medan hon var hos
presten, blefvo Josef och hans medbrottsliga gripna
och förda inför rätten. Deodata beslöt att ännu en
gång se sin olycklige man, och erhöll tillåtelse att i
polisbetjentens närvaro tala med honom. Vid åsynen
af sin hustru betogs Josef af stor ångest. "Mina barns
själar . . ." voro de enda ord hon förmådde uttala.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
