Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tio Guds bud - Åttonde budet - 44. Sanningskärlek - 215. Sanningskärlek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SANNINGSKÄRLEK.
309
hjerta ängslades och suckade öfver den svåra och farliga
frestelse, hon iråkat.
Den hårdaste pröfningen återstod ännu. På aftonen
af den dag, då hon sammanträffat med Effies älskare,
erhöll hon, efter många fåfänga försök, tillåtelse att i
fängelset hesöka sin olyckliga syster. Man kan lätt
föreställa sig huru sorgligt detta möte var. De båda
flickorna talade om forna tider, då de lefde tillsammans i
fadershemmet, och om den stora förändring, som sedan
inträffat. "Ack, Effie!" sade Johanna under samtalets
lopp, "hvarföre dolde du för mig din belägenhet? O,
att du blott sagt ett ord! I fall jag med godt samvete
kunde intyga, att du med en halfdragen ande gifvit ditt
tillstånd tillkänna, skulle man ej hafva makt att böja
ett hår på ditt hufvud." — "Hade man verkligen icke
makt dertill ?" frågade Effie med en ton, som vittnade
om återuppvaknadt hopp. "Af hvem har du hört det?"
Johanna omtalade nu mötet med hennes förförare.
Sedan hon slutat, satt Effie en stund alldeles stilla, hvarpå
hon utbröt: "Han bad dig således rädda mitt lif?"
— "Han fordrade," svarade Johanna, "att jag för din
räddning skulle begå mened." — "Och du vill icke göra
något," inföll Effie, "för att afvända döden från mig,
som nyss fyllt 18 år" — "Jag svarade," fortfor
Johanna, djupt bedröfvad, "att jag icke vågade med ed
bekräfta en osanning." — "Och hvad kallar du en
osanning? frågade Effie. "Tror du då verkligen att jag
mördat mitt barn?"
"Nej, jag tror, att ditt eget barn i det afseendet
ej kan vara mera oskyldigt än du," svarade Johanna;
"och jag skulle gerna våga mitt lif, för att rädda ditt."
— "Sådant är lätt att säga," invände Effie, "men ej så
lätt att tro, när det säges af en person, hvilken för ens
räddning ej vill kasta ut ett enda ord; om detta ord
också icke vore fullkomligt sanningsenligt, så kunde du
få tillräcklig tid att ångra och godtgöra det." — "Men,"
sade Johanna, "genom detta ord skulle jag begå en så
mycket straffbarare synd, som den beginges med berådt
mod och emot bättre vetande." — "Godt!" sade Effie;
"låt oss icke mera tala derom. Du skall visst icke göra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
