Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tio Guds bud - Åttonde budet - 44. Sanningskärlek - 215. Sanningskärlek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
310
TIO GtTDS BUD.
någonting, som ditt samvete förbjuder. Med mig är
är det snart förbi." Derefter talade systrarna helt vänligt
med hvarandra, till dess man påminde dem om
nödvändigheten att åtskiljas. Med tungt hjerta återvände
Johanna hem, för att i bönen till Herren Jesus
nedlägga sina bekymmer.
Det afgörande ögonblicket var kommet. Domrarne
suto i sina embetsdrägter inom skranket; utanför stodo
sakförarne, som skulle anklaga och försvara den för
barnamord misstänkta, unga modern. Hela salen var
uppfylld af menniskor, ditlockade dels af nyfikenhet, dels
af verkligt deltagande. Då den anklagade framfördes,
rördes alla vid åsynen af hennes ungdom och skönhet.
Enligt lagens föreskrift tillfrågade domaren henne, om
hon erkände sig skyldig, hvarpå hon i en rörande ton
svarade: "Icke till mitt arma barns död." Åklagaren
påstod, att som hon i hemlighet framfödt ett barn,
hvilket spårlöst försvunnit, vore hennes dom redan fälld.
Derefter framträdde hennes försvarare; han åberopade
Effies goda förhållanden i alla andra afseenden, samt
osannolikheten, att en person med hennes vanor och
tänkesätt skulle vilja aflifva sitt barn. Han menade
slutligen, att bon säkert för systern yppat sitt tillstånd,
och att barnet således icke kunde anses såsom födt i
löndom. Nu framkallades Johanna för att aflägga sitt
vittnesmål. Den anklagade betraktade henne med
bönfallande blickar, utsträckte mot henne båda armarna
och utropade i en ton, som på de närvarande gjorde det
djupaste intryck: "Johanna! Johanna! fräls mig!" Den
äldre systern räckte mot den yngre ena handen, under
det hon med den andra skylde sitt af tårar öfversköljda
ansigte. Ingen, icke ens sjelfva domaren, kunde i detta
högtidliga ögonblick afhålla sig från tårar. Sedan
Johanna med en helig ed förbundit sig att ingenting
tillägga och ingenting fördölja, påmindes hon af
domaren, att så mycket hon i detta ögonblick kunde vara
frestad att tala mot sitt bättre vetande, så skulle hon
på domens dag stå till ansvars för hvart och ett af
sina ord. Enligt skottska lagen tillkom det Johanna
att aflägga sitt vittnesmål inför Effies försvarare, hvil-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
