Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tio Guds bud - Åttonde budet - 44. Sanningskärlek - 215. Sanningskärlek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SANNINGSKÄRLEK.
311
ken, för att bereda henne tillfälle att samla sina tankar,
först gjorde henne några mindre vigtiga spörsmål.
Slutligen frågade han, om hon icke märkt någon
förändring i systerns utseende och huruvida hon ej gjort sig
underrättad om orsaken till en sådan förändring. "Jo,
jag frågade ganska riktigt huru det stod till med henne,"
sade Johanna. "Och hvad erhöll ni till svar?" Johanna
teg, under det hennes ansigte betäcktes af dödens
blekhet. En djup tystnad herrskade i salen; allas blickar
voro fästade på det arma vittnet. "Fatta mod, mitt
barn!" sade sakföraren. "Jag måste veta hvad din
syster svarade, då du frågade efter orsaken till hennes
förändrade utseende." — "Intet," utsade Johanna med
en röst, hvilken så svag och bäfvande den också var, i
anseende till den djupa, ångestfulla tystnaden, hördes i
hela salen. Effies försvarare, som väntat ett annat svar,
skiftade färg, men hemtade sig snart och sade: "Ja,
då du första gången gjorde henne denna fråga, erhöll
du kanske intet svar; meii yppade hon, vid förnyade
efterfrågningar, icke sitt tillstånd?" Ehuru detta
yttrades i en ton, som tycktes ämnad att göra Johanna
uppmärksam på vigten af hennes ord, svarade hon blott:
"Ack nej! hon sade ej ett ord derom." Från den
omgifvande församlingen hördes liksom en enda djup suck,
under det att den gamle fadren, som setat i en vrå för
sig sjelf, vanmäktig nedsjönk på golfvet. Johanna gick
bort och tog vård om honom samt förde honom med
sig ut i friska luften.
Sedan domrarne gått tillsammans, afgåfvo hvar
och en sin röst, och utslaget lydde så, att Effie enligt
lagen, skulle mista lifvet. Likväl borde domen, i
anseende till Effies ungdom, underställas konungen, på
det han, i fall han fann för godt, skulle kunna mildra
den. Men som det brott, hvarför hon var anklagad, på
senare tider så ofta egt rum, torde konungen, henne
till straff och andra till varnagel, låta lagen hafva sin
gång, hvarföre hon af öfverdomaren uppmanades, att ej
fästa sig vid tanken på benådning, utan bereda sig att
gå döden till mötes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
