Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den Apostoliska bekännelsen - Första Artikeln - 49. Guds försyn - 239. Den återfunna ringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
guds rörsyn.
353
239. I)en återfunna, ringen.
Dan. 4, 34. Jag lofvar, ärar och prisar Konungen i
himmelen, ty alla Hans gerningar äro sanning, och
Hans vägar äro rätta, och den som stolt är, kan
Han ödmjuka.
För flera år sedan spatserade på Bornholms
stränder ett nyförlofvadt par, med glada förhoppningar
talande om framtiden. Som fästmön var mycket rik och
fästmannen en rask och duktig sjöman, samt båda
förenade genom den innerligaste kärlek, tycktes de hafva
orsak att vänta all den glädje, som jordelifvet kan
erbjuda. Flickan ansåg sin förmögenhet så stor, att
de, huru verlden ock måtte vända sig, aldrig kunde
iråka någon nöd, hvarföre den unge mannen, som tyckte
att hon var alltför säker på sin sak, yttrade några ord
derom, att det i alla fall berodde på, om Gud ville
eller icke ville förläna dem lycka och framgång. I
ungdomligt öfvermod drog fästmön en ring af fingret
och kastade den med dessa ord i hafvet: "Så säkert,
som jag aldrig återser denna ring, så säkert skola vi
aldrig blifva fattiga."
De unga ingingo snart ett äktenskap, som
börjades med de ljusaste utsigter. Men det tycktes, som
om det icke varit någon välsignelse med deras
rikedomar, hvilka liksom snön för vårsolen småningom
bortsmälte. Sedan mannen efter några år aflidit,
förskingrades genom enkans misshushållning och
oordentliga lefnadssätt sista återstoden af den en gång så
ansenliga förmögenheten, och hon försattes till slut i
verklig nöd.
Många år hade förflutit sedan de nyförlofvade
tillsammans stodo vid hafsstranden, då den
efterlefvande enkan tidigt eu morgon gick till kusten att
för sina sista penningar köpa litet fisk. med hvilka
hon återvände till sitt torftiga hem. Och, o under!
då första fisken uppskars, blef hon i dess måge varse en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
