Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den Apostoliska bekännelsen - Första Artikeln - 50. Guds hjelp i nöden - 241. Väfvaren och den kringvandrande handelsmannen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gtjds hjelp i noden.
Inom kort satt tjufven åter i mörkt fängelse,
men ehuru misstankarna voro starkare än någonsin,
nekade han ståndaktigt, och länge försökte man
förgäfves att genom pinbänkens alla qval aftvinga honom
en bekännelse. Slutligen blef hans sinne så brutet,
att han tillstod en del af sanningen, då domaren fick
erfara saker, som kom håret att resa sig på hans
hufvud. Utom det, att han många år bedrifvit sitt
afskyvärda handtverk, hade han på det grymmaste
sätt mördat sin första hustru och sitt eget barn,
jemte många andra. Sina medbrottsliga ville han för
ingen del angifva, utan sade sig icke känna deras rätta
namn. Då man återigen hotade honom med
pinbänken, utropade han: "Det finns dock en person, hvars
verkliga namn är mig bekant, och som vid alla mina
företag varit mig en trogen kamrat. Oaktadt hans
enfaldiga utseende, är han slugare än mången annan
och kan göra reda för sådant, som icke jag en gång
känner till." Nu namngaf han den stackars väfvaren,
hvilken genast blef häktad och inkallad inför rätta.
Han kunde ej bekänna annat, än att han vid
ofvannämnda tillfälle varit tvungen hålla vakt; men som
denna bekännelse ej öfverensstämde med tjufvens,
skulle de tillsammans stå till ansvars. Häpnande
öfver sin motståndares lögnaktiga uppgifter, besvor
väfvaren honom att icke så grymt försynda sig mot
en oskyldig; det oaktadt fortfor bofven med sina
påståenden. Den olycklige väfvaren, hvilken af smärtorna
föranläts att bekänna allt hvad man af honom
fordrade, återtog, sedan de upphört, sina ord och bedyrade
sin oskuld, hvarföre han flera gånger lades tillbaka
på sträckbänken. Domaren, som ej tyckte sig kunna
sätto tro till hans uppgifter, dömde honom att hängas,
och den andre att efter tidens sed genom rådbråkning
ljuta döden.
Väfvarens hustru erhöll med stor möda tillåtelse
att i fängelset besöka sin man. Vid åsynen af hans
bedröfliga utseende, blef hennes hjerta alldeles
förkrossadt. Den dagen han skulle gå till döden, slet
hon sig från honom, skyndade till slottet och anhöll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
