Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den Apostoliska bekännelsen - Första Artikeln - 50. Guds hjelp i nöden - 244. Det behagliga sammanträffandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
370 BEN A POSTOLISKA BEKÄNNELSEN.
svårt att förtjena sitt uppehälle. Blygsel afhöll dem
att begära hjelp, och om några välmående grannar
icke sjelfmant understödt dem, skulle de mången gång
lidit brist på det nödvändigaste.
En dag, då nöden var mer än vanligt tryckande,
blickade den gamle mannen med tårfyllda ögon ut åt
vägen. Som det var söndag, och klockorna just ringde
till gudstjenst, såg han män och qvinnor i
högtidskläder vandra förbi hans koja till kyrkan. Han tänkte
på förflutna tider, då en sådan lycka äfven varit honom
och hans hustru beskärd; numera kunde de, af brist
på högtidskläder, icke komma i Guds hus. För att
i sitt bekymmer hemta någon tröst, bläddrade han i
en gammal psalmbok efter en psalm, som intygade,
att Gud föder fåglarna under himmelen och kläder
liljorna på marken. Under det han var sysselsatt
härmed, såg han genom fönstret en ung, välklädd karl
på något afstånd sätta sig ned i gräset, samt efter en
stund ur sin nattsäck framtaga och flygtigt
genomögna några papper, hvilka han sedan sammanvek och
lade i fickan, hvarefter han reste sig upp och fortsatte
vandringen.
Då den gamle läugre fram på dagen gick ut för
att hemta frisk luft och under betraktande af Guds
fria natur glömma sina bekymmer, förde händelsen
honom till det ställe, der främlingen setat. Någonting
hvitt lyste honom i ögonen, och när han trädde
närmare, fann han ett sammanviket papper, vid hvars
öppnande två stora guldmynt föllo honom i handen.
"Mor!" ropade han; "skynda dig hit"; då hon
ankommit till stället, fortfor han; "se här, hvad en resande
herre lemnat efter sig." —"Så går det," sade hustrun;
"då nöden är som störst, är hjelpen också närmast.
Ehuru jag icke vill klaga, känner jag mig verkligen
bra hungrig, och äfven du behöfver säkert något att
äta. Dessutom räcka dessa penningar säkert till en
rock åt dig och en kjortel åt mig; sedan kunna vi,
liksom annat folk, få gå i kyrkan. Gud kommer
alltid med hjelpen." — "Ja, Gud kommer med hjelpen,"
upprepade mannen, "men icke vill Han att vi till vår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
