Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den Apostoliska bekännelsen - Första Artikeln - 50. Guds hjelp i nöden - 244. Det behagliga sammanträffandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
372
Ben a postoliska bekännelsen.
sprang hon och tog honnm under armen. "Jag är
ändå litet raskare än du," sade hon; "derföre vore bäst,
om du stödde dig på mig." Sålunda skyndande genom
småskogen, märkte det gamla paret vid framkomsten
till landsvägen med innerlig glädje, att de fått
försprång ; och då främlingen efter en stund närmade
sig, tog den gamle mannen på följande sätt till ordet:
"min herre! här äro tvenne guldstycken, hvilka på
gräsplanen der borta vid byn, säkert fallit ur er
resväska." Med förundran och vördnad betraktande de
gamla, sade ynglingen, vid åsynen af deras trasiga
kläder: "det tycks, som voren I mycket fattiga!" — "Ja,
i sanning mycket fattiga, min unge herre," sade
gubben. "I förtröstan på Guds underbara hjelp," tillade
gumman, "vilja vi likväl icke genom orättrådighet
söka förbättra våra omständigheter." Efter en stunds
villrådighet, om han skulle återtaga penningarne eller
ej, behöll främlingen dem. "Som penningarna på den
ort, dit jag ämnar mig, kanske blifva mig
oumbärliga," sade han, "emottager jag dem. Det lilla jag kan
undvara, tillhör er, och vid min återkomst skolen I
finna, att det i denna onda verld ännu finnes
menniskor, som veta att värdera ärlighet förenad med
fattigdom. Jag är nu på väg, att söka upp mina
föräldrar, hvilka jag, såsom handtverksgesäll, för tolf år
sedan lemnade. Det är elfva år sedan de läto höra
af sig, och jag vet hvarken om de lefva eller huru de
slå sig ut"
Gubben såg härvid något betänklig på sin hustru
och sade: "hör du mor? Det var som jag trodde; den
främmande herrn skulle sjelf behöfva sina penningar.
Men," fortfor han, vänd till ynglingen, "huru kommer
det till, att ni på så lång tid ej hört något från edra
föräldrar?" —"Sedan jag tagit afsked af dem," svarade
den unge mannen, "arbetade jag ett år i Hamburg,
der jag lät öfvertala mig att fara till sjös.
Visserligen skref jag hem ett par gånger, men utan att
erhålla svar. Möjligen hafva brefven aldrig kommit
mina föräldrar till handa eller kanske äro de båda
döda. Slutligen uppehöll jag mig några år i Batavia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
