Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den Apostoliska bekännelsen - Tredje Artikeln - 58. Den Helige Andes verk: Omvändelsen - 271. Den omvände negern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
410
bi .is apostoliska bekännelsen.
Under sådana omständigheter är det bäst, att då håller
dig ifrån våra sammankomster." — "Hvad har den
hvite mannen med mig att göra? och hvad bryr jag
mig om honom? tänkte i sitt hjerta den stolte negern,
under det han med förtretad uppsyn, men äfven med
den föresatsen att aldrig mer besöka missionären,
öfvergaf det stoj ande sällskapet. Martins ord lemnade
honom likväl ingen ro, och slutligen beslöt han att
uppsöka honom, ehuru han befarade att blifva med
ovilja emottagen. Men missionären, som hade ett
annat sinne, helsade honom med stor vänlighet. Under
tårar berättade negern hvad som föregått i hans själ
och lofvade att åt Herren öfverlemna sitt hjerta för
tid och evighet. Han förblef sitt löfte trogen och
emottog efter någon tids förlopp det Heliga Dopet
och Herrans Nattvard. Dessutom blef han med tiden
sjelf missionär, och som hans tal var fullt af kraft
och Anda verkade han till välsignelse för många
negrer och många hvita af alla stånd och vilkor. Då
Cornelius, såsom han i Dopet låtit kalla sig, var
gammal och kände sin död nalkas, församlade han
omkring sängen sina barn, blottade det vördnadsbjudande,
gråa hufvudet och sade: "Som jag tror, det Herren
snart skall kalla mig till sig, är min önskan att ännu
en gång se eder. I veten hvad som i afseende på er
legat mig mest om hjertat och att jag under tårar
ofta uppmanat eder att, medan den dvra nådatiden
ännu räcker, med kropp och själ anförtro er åt
Jesus och troget efterfölja Honom. Om jag
understundom gått för strängt tillväga, har det skett endast af
kärlek, och jag beder er nu orn förlåtelse. Ja!
förlåten eder döende fader, så visst som jag hoppas att
för Christi skull få förlåtelse hos min Fader i
himmelen." Vid dessa ord utbrusto alla barnen i
högljudd gråt; slutligen hemtade sig en af döttrarna ocli
sade: "Vi böra alla falla ned för dina fötter och be
om förlåtelse, ty vi hafva ofta genom olydnad
förbittrat ditt lif." — "Ja, älskade fader!" utropade
flera af barnen, "så förhåller det sig verkligen." —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
