Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den Apostoliska bekännelsen - Tredje Artikeln - 63. Arbetsamhet och flit - 307. Flattich och tiggrarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
a kbet samhet och flit.
465
Han beskär, det må vara mer eller mindre. Denna
förmaning medförde den verkan, att fullvuxua
personer blygdes, om icke för den käre Guden,
åtminstone för Hans tjenare, att drifva omkring och tigga,
men på det deras gamla näringsgren icke skulle
alldeles aftyna, skickade de sina barn till de byar, der
de voro "vana att erhålla hjelp. Då Flattich blef
underrättad härom, talade han mot detta oskick ännu
allvarligare, föreställande dem, att de gjorde sig
skyldiga till en dubbel synd, emedan de, för det första
fortsatte sitt tiggeri, och för det andra förderfvade
sina barn, genom att göra dem till landstrykare och
dagdrifvare.
Då Flattich en söndag på detta sätt varnat och
förmanat, tilltalade några af de fattigaste husfäderna
efter predikan honom sålunda: "Det är ingen nöd för
eder, herr pastor, att stå der och predika. Ni skulle
bara se, huru sandiga och steniga våra jordlappar äro
och huru litet de afkasta; det oaktadt vilja barnen
för hvarje dag hafva bröd." — "I sen endast på det
som är under jordtorfvan," invände Flattich, "men I
borden lära att äfven taga i betraktande, hvad som är
öfver densamma, nemligen Guds herrliga himmel, som
hvälfver sig lika högt öfver ert lilla jordstycke som
öfver vår nådige hertigs stora länderier. Den käre
Guden säger ju icke: ’Jag vill endast välsigna det,
som i denna verlden är stort och mäktigt, men alls
icke den lilla jordremsa, som besås af stackars Michel!
Nej, i sin stora outgrundliga kärlek välsignar Han så
väl den fattige, som hans händers verk, och om I
under bön och åkallan förtrösten på Honom, skall er
åker inbringa lika mycket som hertigens, nemligen så
mycket att I, liksom han, kunnen äta er mätta och
äfven få något öfver. Er lefnadsregel tyckes lyda så
här: ’Ät dugtigt, så länge du har något att äta; när
ditt förråd tager slut, får du väl anlita andras.’ Då
kornet är bergadt och grisen slagtad, lefven I utan
tanke på morgondagen och glömmen nästan både att
bedja och arbeta, och då ladan och visthuset äro
tomma, söken I vid andras dörrar ert bröd. Så borde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
