Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den Apostoliska bekännelsen - Tredje Artikeln - 66. Döden och evigheten - 331. Bergsmannen och hans brud - 332. Det himmelska fäderneslandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÖOO
DEN APOSTOLISKA BEKÄNNELSEN.
öfver liket. Sedan man med stor möda bragt henne till
besinning, sade hon sig vara den lefvande begrafne
ynglingens brud. Den enda, som ännu kom ihåg honom,
stod hon såsom en bild af det förgängliga jordlifvets
om[vexlingar, bredvid den ungdomliga, döda kroppen.
De närvarande, hvilka genom hennes utrop förnummo
sanna förhållandet, kände sig djupt rörda, vid den tanken
atii i denna förgänglighetens verld är ingenting annat
än kärlekens makt fast och beståndande. Naturligtvis
hade den ännu trogna och älskande bruden rätt till de
föi henne så dyrbara qvarlefvorna, en rätt, som hon
gjorde gällande och som gerna beviljades henne. Den
döda kroppen bars af grufarbetare till den gamlas bostad,
der hon öfvertog alla omsorger för jordfästningen. Då
grafven var färdig, och bergsmännen kommo att afhemta
liket, såg man det blå silkesklädet med röda kanter,
hvilket hon, såsom ett minne från lyckligare dagar,
troget förvarat, knutet omkring halsen på den unge
brudgummen, som åtföljdes af sin brud i högtidsdrägt,
liksom om de tillsammans gått till brudpallen. Den gamla,
som lärt att göra skillnad mellan tid och evighet och
att i tron på Honom, som är uppståndelsen och lifvet,
öfvervinna fruktan för döden, var i sitt hjerta glad och
frimodig; likväl torde den häftiga och oförmodade
sinnesrörelse, hon erfarit, bidragit dertill, att hon kort
derefter följde sin brudgum i grafven, för att för evigt
förenas med honom i det land, der Gud skall borttorka
hvarje tår och ingen död skall vara mer, icke heller
sorg eller rop eller verk.
333. Det himmelska fäderneslandet.
1 Mose-B. 49, 18. Herre, jag väntar efter din helsa.
Då kejsar Rudolf den andre märkte, att hans slut
nalkades, samlade han omkring sig anhöriga och vänner.
På tillfrågan om han vore beredd att för himmelens
herrlighet lemna denna verldens, uppläste han med hög
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
