Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fader Vår - 73. Ske Din vilje, så i himmelen, så ock på jorden - 358. Det oväntade mötet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
538
TADIK VIK.
ungdomsglädje genom afhörandet af min berättelse för
en längre tid vara störd."
Ynglingen, hvilkens nyfikenhet genom detta svar
än mera retades, tryckte gubbens hand och bad honom
enträget att öppna sitt hjerta, hvarföre den gamle på
följande sätt tog till ordet: "Vet då, deltagande, unge
man, att den lilla jordhög, på hvilken vi sitta,
betäcker de jordiska qvarlefvorna af min ömt älskade maka.
Som hon icke kunde lefva mig förutan, följdes vi åt
på en sjöresa, under hvilken en häftig storm kastade
oss emot afrikanska kusten, der vi öfverföllos af
sjöröfvare, som bortförde oss såsom fångar. I sin stora
mildhet och kärlek styrde Herren så, att vi, tillika
med vår späda lilla son, blefvo försålda till en och
samma herre. Oaktadt de tunga arbeten, som pålades
oss och den omenskliga hårdhet, vi ofta fingo röna,
buro vi, upplifvade af vår inbördes kärlek, med
tålamod och undergifvenhet vårt öde. Två år hade sålunda
förflutit, då det behagade Herren..." vid dessa ord
frambröt ur den gamles ögon en ström af tårar, som
nödgade honom att göra några ögonblicks uppehåll,
hvarefter han fortfor: "Hvad skall jag säga, gode yngling?
Denna hög, i hvilken min glädje, mitt lifs lycka ligger
begrafven, säger allt. Ännu egde jag något, som vid
jordlifvet fästade min af sorg nedböjda ande, nemligen
panten af vår trogna kärlek, vår lille treårige son. När
han, så ofta jag på detta ställe utgöt bittra tårar, låg
vänlig och lugn i mina armar, när han med sina små
händer klappade mig och bad mig icke gråta, och jag
i det kära, lilla ansigtet igenkände hans älskade moders
bild och med innerlighet tryckte honom till mitt bröst,
då njöt jag en salighet, som uppvägde alla mödor och
besvärligheter, men hvilken också skulle blifva mig
fråntagen. En gång under värsta middagshettan —
den stund på dygnet, då någon hvila förunnades mjg
— kommo vi båda hit, jag för att såsom vanligt
öfverlemna mig åt min sorg, och den lille för att plocka
blommor till en krans, som han ville hänga på ett af
de träd, som öfverskygga hans moders graf. Räckande
åt mig den nästan färdiga kransen, sprang han, i afsigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
