Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fader Vår - 77. Led oss icke uti frestelse - 373. Den sjelfkloke braminen - 374. Vännen fångad i sina egna garn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
562
FADER VÅR.
373. Den sjcll’kloke braminen.
Eph. 6, 11. Ikläden eder hela Guds vapenrustning; så
att I kunnen emotstå djelfvulens konstgrepp.
Missionären John Thomas i Serampore i
Ostindien sammanträffade en dag vid stranden af
Ganges-floden med en hinduisk prest eller bramin, hvilken i
flera infödingars närvaro gjorde honom denna fråga:
"Min herre! Ni lärer ju, att det finns en djefvul, som
frestar menniskorna till ondt?" — "Ja, visst lärer jag
det," svarade missionären. "Då är det visserligen
djefvulens. skuld, att menniskan syndar, hvarföre han och
icke hon bör straffas." Under det att glädje och
beundran strålade ur infödingarnas ansigten öfver deras
prests förmenta visdom, blef Thomas varse en båt,
hvilken, uppfylld af menniskor, seglade utför floden.
Vändande sig till braminen sade han: "Ser ni denna
båt?" — "Ja visst." — "Låtom oss nu antaga, det
jag öfvertalade några personer att döda folket och gripa
de skatter, som möjligen kunna finnas på båten. Skulle
då jag, som förledt dem till denna våldsgerning eller
de, som verkställt den, blifva bestraffade?" — "I
för-tjenten alla att öfverlemnas åt döden," svarade
braminen, ifrigt och utan betänkande. "Välan," fortfor
missionären, "när menniskor af djefvulen låta locka sig
till synd, skola de, i fall de icke fly till nåden i Christo,
också med djefvulen blifva bestraffade."
374,- Vännen fångad i sina egna garn.
Syr. 6, 15. En trogen vän står ieke till betalandes med
gods eller penningar.
I en liten stad i Holstein bodde för några år sedan
i ostörd enighet tvenne borgare. Förenade genom
vanans och vänskapens dubbla band, tyckte de sig nästan
icke hafva lefvat den dag, då de icke fått tillsammans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
