Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fader Vår - 77. Led oss icke uti frestelse - 374. Vännen fångad i sina egna garn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LED OSS ICKE UTI EKE STEL SE.
563
röka sin pipa under förtroliga samtal. Dessa möten egde
hvarje afton rum hos en af de trogna vännerna, som var
tenngjutare, och man kunde taga för afgjordt, att tvenne
långa lerpipor jemte en kardus alltid hos honom lågo
färdiga på bordet, inväntande den andre vännens ankomst.
En afton, då man skulle åtskiljas, såg tenngjutaren sin
vän oförmärkt fingra på fönsterhakarna, och sedan han
läst igen dörren efter honom, blef han till sin
bestörtning varse att de voro aflyftade. "Hm!" sade
tenngjutaren för sig sjelf. "Ehuru sannolikt det endast är
en tillfällighet, bör du dock vara på din vakt,"
hvarefter han lade piporna jemte kardusen i ordning på
bordet och hemtade en kruka, hvilken han, för att
hindra det brinnande ljuset att sprida något sken, hvälfde
öfver detsamma. Sjelf tog ban, under stilla afvaktan
på utgången, sin vanliga plats i den mjuka länstolen.
Efter en god timmes förlopp hörde han luckorna
aflyf-tas och såg en person krypa in genom det varsamt
öppnade fönstret. Gifvande sig god tid, lät
tenngjutaren ljuset förblifva oafhöljdt, ända till dess den objudne
gästen var långt in i rummet, då han hakade igen
fönstret, och på sin platt-tyska frågade: "Nå granne! skola
vi röka ännu en pipa?" Förstenad af blygsel och
förskräckelse samt slagen af de bittraste samvetsqval, var
den olycklige ur stånd att framföra ett ord till ursäkt,
ja han vågade icke ens upplyfta ögonen på sin vän,
hvilken sakta fattade hans hand, sägande: "Förtro dig
åt mig och låt mig veta hvad som kunnat föranleda
dig, att på detta sätt komma hit", hvarpå den andre,
skakad till hjertats innersta djup, högt snyftande,
svarade: "Min afsigt var att bestjäla dig, gode broder!"
Tenngjutaren bad honom sitta ned, efterfrågade noga
hans omständigheter och betygade sitt deltagande, på
samma gång han vänligt förebrådde honom att icke
förut hafva omtalat sin förlägenhet. Sedan han gjort
sig underrättad huru mycket penningar för
ögonblicket behöfdes, lemnade han honom den erforderliga
summan, med det tillägg, att på ett år ingen afbetalning
skulle komma i fråga, hvarefter ban enligt egen
beqvämlighet kunde afbörda sia- sin skuld. "Jag utbe-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
