Den gamla hushållerskan brukade säga, att det inte kunde vara så värst längesedan, som Mårbacka blev lagt under plog och fick bofasta invånare, därför att gammelfrua hade talat om, att när hon var ung, levde det ännu i mans minne, att Mårbacka en gång hade varit en sommarsäter under en av de gamla bondgårdarna, som lågo väster om dalgången, närmare Fryken.
Men till att efterforska när i hela världen det var, som den första kreatursflocken kom ditdrivande och den första fäboden restes där, det hade gammelfrua sagt vara rent lönlöst. För se, vallhjon, de kunna hålla till på ett ställe i tusentals år utan att lämna spår efter sig. Det var minsann inte mycket, som fanns kvar sedan deras tid här på Mårbacka.
Själva namnet Mårbacka trodde gammelfrua i alla fall att det var ett av vallhjonen, som hade givit den backiga sandmon nedanför Åsberget, där de förde sina hästar och andra kreatur i vall. Och likaså hade hon sagt, att det var de och deras kreatur, som hade trampat upp vägarna.
Att ddet var vallhjonen, som hade tagit upp vägen söder ifrån längsmed Åsberget, det var given sak, därför att från det hållet måste de ha kommit tågande med sin boskap. Och vägen öster ifrån, som stupade rätt utför berget, den var nog deras verk. På den gingo de, när de ville hälsa på fäbodfolk på andra sidan Åsberget. Och vägen åt nordväst, åt Sunnehållet, den var så elak, så nog märktes det, att den var gammal getstig. Men rätt åt väster hade gammelfrua menat att vallhjonen inte skulle ha haft någon väg.
Väster ut låg gammal sjöbotten med dyiga ängar och sumpiga kärr, som genomdrogos av en slingrande älv. När valljäntan stod på stentröskeln utanför sin koja, kunde hon se hemgården på andra sidan dalen, men för att komma dit måste hon göra en lång omväg åt norr eller åt söder.
Oftast måtte väl vallhjonen ha kommit vandrande söder ifrån, för »Vilarsten», där de brukade rasta under den långa färden, låg ju ännu kvar i vägkanten ett stycke söder om gården. Vägen var också bäst åt det hållet. Det hade bara varit det felet med den, att vallhjonen inte tordes gå den om natten, sedan det hade blivit mörkt.
Se, på den tiden, då Mårbacka ännu var en sommarsäter, hade det i Sunne socken funnits en präst, som var så elak och sträng, att en karl, som hade varit dräng hos honom ett par månader, gick och hängde sig. Nå, prästen tänkte sig inte för, utan när han hade fått veta vad som hade skett, skyndade han att skära ner den döde och bära ut honom på gården. Och gammelfrua hade sagt, att bara fördenskull, att han hade rört vid en självspilling, och visst inte för något annat, tyckte folket, att han var vanhelgad och oren. I Sunne församling tilläto inte människorna, att han trädde inom kyrkdörrn, utan kyrkan fick stå stängd, till dess att en annan präst hann att bli tillkallad.
Men den där prästen hade också brukat resa ner till Ämtervik och hålla gudstjänst, för här fanns kyrka och ett litet prästbol, där han kunde ta in, men ingen präst. Och nu måtte väl den här Sunneprästen ha tänkt sig, att Ämtervik, det låg så långt borta ur världen, så att där hade de nog inte fått reda på att han var oren. Dit borde han väl kunna resa och fira gudstjänst som vanligt.
Han red också ner till Ämtervik kyrka, men det onda ryktet om honom hade hunnit dit likaså snart som han själv, och medan han mässade framför altaret, viskade folket i kyrkan om vad han hade gjort och att han var ovärdig att gå in i ett Guds hus.
Och det var inte nog med detta, utan bönderna i Ämtervik tyckte, att han hade visat dem stor sidvördnad. De sade till varandra, att de voro likaså bra karlar som Sunneborna, och ville inte hålla till godo med en präst, som dessa hade ratat.
Några unga karlar enade sig om att de ville ge honom en minesbeta. Men som de visste, att det var farligt att bära hand på en präst, beslöto de att vänta, tills han begav sig på hemvägen. Han red ensam, och det fanns månget ödsligt ställe på ridstigen mellan Sunne och Ämtervik, där det kunde passa sig för dem att lägga sig på lur och vänta in honom.
Prästen måtte emellertid ha känt på sig, att det var fara å färde. Han vände inte tillbaka till Sunne på den vanliga vägen väster om dalen. Han vek av in på säterstigarna, som löpte på östra sidan, förbi Mårbacka, och tänkte väl, att han skulle kunna leta sig fram till hemmet också på det sättet.
Men gammelfrua hade sagt, att när de, som lågo vid vägkanten och väntade på prästen, märkte, att han inte visade sig, förstodo de, att han hade smugit sig undan dem, och tyckte, att de inte hade annat att göra än att gå hem med oförrättat ärende. Emellertid fanns det ibland dem en, som var bror till drängen, som för prästens skull hade tagit sitt liv, och han ville inte låta honom slippa så lätt undan. Han grep en lång stake, som stod kvar på åkern sedan höbärgningen, och med den in handen gav han sig åstad neråt kärren i dalen. De andra gjorde som han, och springande och hoppande kommo de verkligen utan särdeles stor svårighet över till andra sidan. Alldeles nedanför Mårbacka fäbod funno de fast mark. De skyndade genast söder ut för att genskjuta den ridande, och de mötte honom i backen nedanför Vilarsten.
Det torde ha varit deras mening att endast ge prästen ett gott kok stryk, men olyckligtvis hade de den där mannen med sig, som hade en bror att hämnas. Han hade hängt ett svärd under kappan, och när de andra hade dragit ner prästen av hästryggen och kastat honom till marken, ryckte han fram svärdet och högg huvudet av honom.
När gärningen var gjord, blevo de alla mycket förfärade och tänkte nu bara på hur de skulle bära sig åt för att inte bli upptäckta. Hästen läto de löpa, och liket lämnade de kvar vid sidan av vägen, för att det skulle se ut, som om mordet vore begånget av vilda rövare. Själva skyndade de sig hom och togo nu åter vägen tvärsöver kärrmarkerna. De hoppades, att inget skulle kunna vittna om att de hade varit över på andra sidan dalgången. På framkomlig väg hade ingen sett dem vandra, och att de hade vågat sig fram rätt över kärren, skulle ingen misstänka.
Det gick dem bättre, än de hade kunnat vänta. Eftersom prästen hade varit oense med sina församlingsbor, då han hade fallit, blev det inte något ivrigt sökande efter honom, och då han blev igenfunnen, gav man rövare och skoggångsmän skulden för brottet. Ännu i döden betraktades han som oren, ingen ville röra vid liket, och då man ansåg, att han ingalunda borde ligga i vigd jord, lät man honom likaså gärna stanna, där han var. Man lade blott grästorvor över honom och vältade över dem ett röse med ganska stora stenar, för att vilddjuren inte skulle kunna gräva fram honom.
Men gammlefrua hade sagt, att den döda prästen inte hade kunnat finna ro i den grav, som sålunda hade beretts honom, utan i ljusa månskensnätter visade han sig i backen nedanför Vilarsten, klädd i fotsid kaftan och med huvudet i händerna. Hästar sågo honom bättre än människorna. De skyggade och konstrade, så att de resande ofta blevo tvungna att ta långa omvägar genom vilda skogen.
Så länge som det bara var vallhjon, som höllo till på Mårbacka, hade detta spökeriet inte så mycket att betyda. Men värre blev det, då nybyggare kommo dit och då Mårbacka till sist blev en ordentlig bondgård. Ingen förstod hur man skulle förmå spöket att bli liggande i sin grav, och år efter år måste man ta sig i akt, så att man inte behövde färdas förbi Vilarsten framemot midnatt.
Men gammelfrua hade försäkrat hushållerksan, att numera behövde ingen vara rädd för den huvudlösa prästen, därför att en bondhustru på Mårbacka, som var en myndig och beslutsam människa och förstod litet mer än annat folk, hade skaffat honom ro.
Det hade fallit sig så, att den där bondhustrun hade kommit ridande utför Vilarstensbacken sent en kväll. Det var klart månsken, och just som hon hade väntat, stod spöket på vägen, nedanför stenröset, och ville liksom stänga vägen för henne.
Men bondhustrun blev inte rädd, och hon hade en häst, som var likaså lugn och orädd som hon själv. Hon red tätt inpå gasten och började förmana honom, att han skulle lägga sig till ro i sin grav.
»Hur kommer det sig, att du inte kan ligga stilla, där du ska vara?» sade hon. »Du vet väl, att du ingen bättre grav kan få. Inte må du tro, att du kan få ligga i vigd jord, du, som var så besmittad och oren, då du dog.»
Detta sade hon med fullaste övertygelse, för hon visste ju, att han hade varit en ond man, och hon för sin del ansåg honom visst inte värd att få ligga i kyrkogårdsmull.
»Och inte behöver du stiga upp ur din grav för att begära hämnd», fortfor hon, »för du vet nog, att du ligger på dina gärningar och att du har fått den lön, som du förtjänar.»
Medan hon sade detta, tyckte hon, att spöket blev mörkare och tydligare, och till sist såg det ut, som om det skulle vilja kasta sig över henne. Men hon var inte rädd, utan hon tilltalade det än en gång, därför att hon ville ha slut på detta eländet.
»Men om du vill ligga stilla i din grav, så lovar jag dig, att min äldsta son skall få uppta ditt ämbete och bli präst. Han är et tgott barn, och jag vet, att han blir en sådan Herrans tjänare, som drar människornas hjärtan till Gud och icke vänder dem ifrån honom.»
Knappt hade hon sagt de första orden, förrän hon märkte, att spöket liksom upplöstes och smälte bort i månskenet. Det blev inte mer kvar än en ljus skuggbild, och innan hon hade slutat, var den borta, den också.
Efter detta såg man aldrig mer till spöket i Vilarstensbacken, coh sedan den plågan var till ända, blev det allt större trevnad och lycka på Mårbacka. Det blev en likaså god gård som någon annan i socknen, det blev väl bebyggt, och folket, som ägde det, levde i välmåga och hade ingen oro för sin bärgning.
Gammelfrua hade sagt, att det, som tydligt visade, att allt detta var sant, det var, att en ung gosse från Mårbacka i början av 1700-talet hade blivit skickad i lärdomsskola. Han hade läst sig fram till präst och efter fädernegården kallat sig för Morell, och i sinom tid hade han blivit vald till komminister i Ämtervik. Han hade slagit sig ner på sin arvegård Mårbacka och hade varit den första präst, som bodde i socknen. Alla de föregående hade haft boställe i Sunne och endast kommit ner till Ämtervik på predikosöndagarna.
Bönderna i Ämtervik voro mycket nöjda med att få egen präst, och framför allt behagade det dem, att han hade egen gård att bo på, så att de inte behövde resa upp något prästbol åt honom. Visserligen låg Mårbacka långt från kyrkan, men den olägenheten motvägdes av att prästen genom sin egendom var en burgen och oberoende man.
Prästlönen var liten, och största delen av den gick till prosten i Sunne, så att komministern skulle ha varit en riktig fattiglapp, om han inte hade ägt Mårbacka.
För att nu detta förhållande, som var till det bästa både för församling och präst, inte skulle upphöra, gifte den första komministern på Mårbakca bort en av sina döttrar med en präst, som hette Lyselius, och lagade så, att han fick ärva både gården och ämbetet.
Sammalunda gjorde Lyselius. Han gav en sin dotter till äkta åt pastor Erik Wennervik och ordnade det så, att denne i sin tur fick ärva både gården och ämbetet.
Och gammelfrua hade sagt, att alla voro ense om att detta var en god
ordning och att den borde fortfara. Inte en gång prästdöttrarna,
menade hon, hade varit annat än nöjda och belåtna.
