- Project Runeberg -  Mårbacka /

Author: Selma Lagerlöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Gammlefrua hade också talat om för hushållerskan, att det var de tre prästerna Morell, Lyselius och Wennervik, som egentligen hade byggt upp Mårbacka.

Före deras tid, sade hon, var det bara en bondgård, och fastän den var stor och förmögen, såg det ut där som på andra bondställen. Om där fanns lagård för tio kor och stall för två hästar, så var det allt, vad man kunde vänta. Boningshuset rymde nog bara en storstuga, där allt husfolket levde och vistades både dag och natt, samt ett litet, svart kök, som kallades för kåve. Det fanns nog många hus på gården utom dessa: stolpbod och badstuga, kölna och smedja, rågloge och flera lador, men de voro små allesammans och kunde inte annat vara, därför att gården var mycket mindre på den tiden. Det var bara den allra närmaste omgivningen, som var uppodlad.

Gammelfrua brukade säga, att det inte var lätt att förstå hur de tre prästerna hade burit sig åt för att resa stall för tio hästar och lagård för trettio kor förutom alla de stora lador och magasin och bodar och skjul, som de hade tyckt sig behöva. Brygghuset och brygghuskammarn, som användes till gårdskontor, voro också från deras tid och likaså mjölkkammarn och vävkammarn och rättarerummet.

Allra sist -- det var ända framme på 1790-talet -- hade gammelfruas far, pastor Wennervik, rest ett nytt boningshus. Detta hade tagits till i blygsammare mått än allt det andra. Han hade nöjt sig med ett envåningshus med kök och fyra rum på nedre botten samt två gavelrum. Men både kök och rum voro ljusa och rymliga och så väl avpassade, att trevnaden tog emot en med öppna armar redan i förstugan.

Det var också pastor Wennervik, som hade anlagt den stora köksträdgården med kryddsängar och fruktträd norr om boningshuset och det lilla roskvarteret utanför västra gaveln. Han skulle ha varit son till en trädgårdsmästare och varit ganska kunnig i trädgårdsodling. Många små rosenbuskar och ympade äppleträd, som ännu funnos vid bondgårdanra i Ämtervik, hade han varit med om att plantera.

Han hade i sin ungdom varit informator på en stor herrgård, och gammelfrua hade sagt, att det var på det stället, som han hade lärt att tycka om staket och grindar. På Mårbacka hade han satt upp ett prydligt, vitt staket med vackra grindar runtomkring köksträdgården och ett annat kring roskvarteret. När man från vägen ville köra neråt allén, måste man först öppna en ståtlig grind. Hela gården, som man sedan måste fram över, var omgiven av husrader och staket samt hade grindar på flera ställen, och på samma sätt var det med själva gårdsplanen.

De små barnen tyckte om att höra talas om pastor Wennervik. De hade i ett väggskpå i gårdskontoret funnit böcker på grekiska och latin, som buro hans namnteckning, och även dikter av Bellman och Leopold, som voro avskrivna av hans hand. De visste, att klaveret och gitarren hade kommit till gården i hans tid, och de hade gjort sig en mycket vacker bild av honom. Det var inte bara den gamla hushållerskan, som hade talat om honom, utan också deras far och deras fastrar. Han hade varit en älskvärd och fin man, som alltid ville gå fint klädd, och han tyckte inte bara om blommor och äpplen, också fåglar måtte han ha älskat, för det var han, som hade satt upp det åttkantiga duvslaget, som stod på den gröna planen utanför köksfönstret. De kunde förstå, att han hade velat ställa och ordna och göra Mårbacka vackert. Prästerna, som hade bott där före hans dagar, hade nog mest levat på bondevis, men han hade rubbat på den stora enkelheten, fört in litet herrskapsseder och gjort livet rikare och lättare.

Det fanns på Mårbacka ett stort gammalt oljefärgsporträtt ifrån pastor Wennerviks tid. Det föreställde hans ungdoms älskade, en rik och förnäm fröken från Västergötland. Han hade varit hennes bröders informator, och som han hade varit mera vacker och intagande än någon man, som den unga fröken dittills hade råkat, hade hon fattat tycke för honom, och han hade naturligtvis älskat henne tillbaka. De båda unga brukade gömma sig undan i slottsparkens bersåer för att tala om sin kärlek och lova varandra evig trohet. Men en dag blevo de upptäckta, och den unga informatorn blev avskedad.

Allt, vad han ägde kvar från den första ungdomsdrömmen, var den älskades porträtt, och det var egentligen inte mycket att ha. Den unga fröken hade inte haft någon skicklig konterfejare att tillgå. Hon satt på tavlan med ett så stelt och uttryckslöst ansikte under det pudrade håret, att man likaså väl kunde tro sig skåda en vacker mask som ett människoansikte.

Men nog var det en ädel form på huvud och ansikte, och för den, som själv hade sett hur ögonen kunde stråla och läpparna le, var porträttet väl vackert nog. Pastor Wennervik kände kanske gammal ungdomsglöd fylla sinnet, då han vände blickarna till det.

Kanske var det från det porträttet, som den kraft strömmade ut, som verkade, att den obemärkta lantprästen omgav sitt hem med blommor och fåglar, och kom honom att försköna livet med musik och gamla visor.


Project Runeberg, Sat Jan 13 00:05:35 1996 (runeberg) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/mbacka/14.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free