Fru Raklitz hade varit svår mot Lisa Maja, medan hennes far levde, men då han dog, år 1801, och hon ensam blev den styrande, blev hon naturligtvis ännu mycket mer hård och fordrande. Styvdottern var helt i hennes våld, utan stöd eller skydd på något håll. Hon var bara sjutton år och för ung att reda sig med den, som var gammal och klok. En bror hade hon visserligen, men han låg i Uppsala året om och studerade, så att av honom hade hon ingen hjälp att vänta.
Styvmodern och hon voro också snart i full fejd. Fru Raklitz önskade, att hon skulle följa det gamla bruket och gifta sig med komministern, som hade blivit tillsatt efter hennes far. Men det ville inte Lisa Maja gå in på. Hon motstod all övertalning både av styvmodern och av sockenfolket, som tyckte, att den gamla ordningen var så förträfflig. Prästdottern hade sina egna, märkvärdiga tankar. Hon ville inte gifta sig med en man, bara därför att han var präst i Ämtervik. Han borde också vara sådan, att hon kunde tycka om honom.
Den nya komministern ville med all gevalt driva saken igenom, och han hade ställt sig in hos styvmodern, så att hon försökte hjälpa honom med både lock och med pock. Men prästdottern fortsatte att säga nej, och då hade fru Raklitz kommit på den tanken, att hon skulle fara till Öjervik, till lagman Sandelin, som var Lisa Majas förmyndare, och tala med honom.
Ja, det gjorde hon också, och det var klart, att hon fick medhåll både av lagmannen och lagmanskan. De kände väl till fru Raklitz. Hon hade varit hushållerksa på Öjervik i många år, och de visste vilken klok och omtänksam människa hon alltid hade varit. Visst hade hon rätt i detta, att prästdottern på Mårbacka borde gifta sig med komministern, så att den gamla ordningen fick fortsätta. Något annat tyckte de inte kunde komma i fråga.
Fru Raklitz var, som sagt, väl bekant på Öjervik. Hon blev kvarbjuden att äta kväll, och sedan satt lagmanskan och språkade med henne så länge, att klockan var elva, innan hon kom i väg. Men det var klart i luften och präktigt månsken, så att det tyckte inte vara någon fara för att hon inte skulle komma ordentligt hem.
Hon var ganska välbelåten med hela resan, när hon åkte från Öjervik. Väl hade hon blivit mottagen, och nu hade hon förmyndarns ord på att hennes mening var den rätta och att Lisa Maja borde gifta sig med den nya komministern.
Medan schäsen med god fart rullade framåt på vägen, som utmed Frykenstranden leder till Sunne, satt fru Raklitz och tänkte ut hur hon skulle pina och plåga den stackars styvdottern, tills hennes vilja blev bruten. Det var ju bara till hennes eget bästa, fastän hon inte själv förstod det, så att styvmodern gjorde sig alls inte något samvete fördenskull.
På en gång ryckte Svarten till och for åt sidan, och det med sådan fart, att han höll på att stjälpa omkull schäsen. Hästen bar sig åt, som om den skulle ha blivit kollrig. Den rusade ner ifrån vägen, över diket och var nere på en åker, innan Långe-Bengt lyckades få den att stanna. När drängen äntligen fick bukt på hästen, skalv den som ett asplöv. Fastän den höll sig stilla på samma fläck, lyfte den fötterna i ett, i ett, och rätt som det var, skrek den till, såsom man sällan får höra en häst skrika, och hoppade rätt i vädret. Upp till vägen kunde den inte tvingas. När Långe-Bengt försökte få den att gå framåt, började den slå bakut, så att den höll på att sparka sönder schäsen.
»Vad är det? Vad är det? Kan inte Bengt säja vad det är?» sade fru Raklitz och nöp drängen hårt i armen i sin förfäran. »Är hästen rent stollig?»
»Den hästen har mer förstånd än bå' frua å jag,» sade Långe-Bengt, »han ä inte stolli. Men han ser nånting, som vi inte har ögon för.»
Nu strök Svarten baklänges. Den höll nosen mot marken, fnös och vek tillbaka utan att fråga efter hur det gick med schäsen och de åkande. Till all lycka hade de kommit in på en mark, där det hade vuxit råg under sommaren, och den låg nu alldeles jämn och slät och avmejad. Än så länge höll sig åkdonet uppe på sina hjul, men de märkte, att de närmade sig ett brett och djupt dike.
Just som schäsen stod på dikeskanten, stannade Svarten. Den ansåg visst, att den hade undkommit den värsta faran. Den stod stilla utan att göra några flere hopp, men fnös gjorde den ännu gång på gång.
»Dä ä bäst, att frua går ur,» sade Långe-Bengt, »så ska jag försöka tvinga'na förbi den, som han ser, va dä nu kan vara för en.»
Prästfrun knäppte upp fotsacken, men som hon skulle sätta ner foten på marken, så drog hon den tillbaka med ett rop och kom fort upp i schäsen igen.
»Jag kan inte stiga ur,» sade hon till Långe-Bengt, »det rör sig.»
»Jag tror frua ä likaså kollri som hästen,» sade Långe-Bengt. »Va ä dä, som rör sej?»
»Hela åkern rör sig, hela marken rör sig,» sade fru Raklitz. Hon skälvde på rösten, och gråten satt henne i halsen.
»Asch!» sade Långe-Bengt och sprang ur med ett hopp. Han trodde, att det var en gast, som stod i vägen för dem och skrämde hästen, men gastarna brukade komma ur luften. Han hade aldrig förr hört talas om att de kröpo fram utefter marken.
Men Långe-Bengt kom fort upp i kärran, han också, och tänkte inte längre på att bege sig ner ur den, för det var sant, som prästfrun hade sagt, att marken rörde sig.
Det var inte så, att den darrade som vid jordbävning eller gled undan som vid jordskred, utan det var så, som om varenda en av alla åkerns jordkokor hade fått ben under sig och var på väg ner emot Fryken.
De resande sutto kvar i schäsen och stirrade på marken. De sågo väl till sist, att det var en mängd smådjur, som sprungo fram över åkern, men de blevo inte mindre rädda fördenskull. Något naturligt och riktigt kunde det inte vara. Var skulle en sådan massa djur ha kommit ifrån? Det var inte en fläck på rågåkern, som inte befann sig i rörelse.
Alla dessa djur, eller vad det nu var för slag, begåvo sig över diket upp på landsvägen, och från landsvägen störtade de sig utför en sluttning rätt ner i sjön. Vad skulle det vara för djur, som buro sig åt på det sättet?
Hade de varit av Guds skapade kreatur, skulle det väl ha tagit slut på dem. Men de här fortsatte oavlåtligt att springa över åkern, upp på vägen och ner i sjön. Och det fanns inte något tal, som kunde nämna deras myckenhet.
Svarten hade blivit tämligen lugn. Det var bara, när de små djuren sprungo fram mellan hovarna på den, som den fnös och strök baklänges. Men den, som inte var lugn, det var fru Raklitz. Hon hackade tänder av förskräckelse, mumlade och talade för sig själv.
Hon satt i alla fall stilla, så länge som de voro kvar på åkern, men Svarten ville väl inte stå ute hela natten, utan den satte sig i rörelse av egen drift. Det gick fot för fot. Den lyfte fötterna mycket försiktigt, men framåt gick det.
De märkvärdiga smådjuren veko inte undan för hästen och åkdonet. Det började knastra under hjulen, när de små kropparna krossades.
När prästfrun hörde det där knastrandet, spratt hon till. Hon reste sig upp och började skrika vilt och hemskt.
Långe-Bengt fick armen om henne, för att hon inte skulle kasta sig ur schäsen. »De tar mig,» skrek hon, »de tar mig! De är på hjulen, de är på fotsteget, de är i kärran!»
Hästen ökade farten. Schäsen rörde sig stötigt, men säkert, och det knastrade och krasade, alltsom hjulen rullade fram över smådjuren.
»De är i schäsen, de är i schäsen!» ropade fru Raklitz, och med detsamma hoppade hon upp på sitsen och stod där upprätt. »De drar mig i kjolen, de ska i sjön med mig!»
Långe-Bengt måste resa sig för att hålla fast henne. »Mä rätta borde jag låta dej falla i backen för din elakhets skull,» mumlade han, men han fortfor i alla fall att hålla armen om henne.
De kommo äntligen upp på vägen igen och for rätt över en hel mängd av vandringsdjuren. Men till sist stannade Svarten och gnäggade belåten.
»Se så ja, nu är det över. Sitt ner, frua! Kom ner i kärra igen!»
Men fru Raklitz var inte så lätt att lugna. »De är i kärran, de drar i kjolarna, de ska i sjön med mig!» ropade hon.
Långe-Bengt fick lova att lyfta ner henne och med våld sätta henne i sitsen. Hon kämpade emot, och han vågade inte släppa henne.
»Gå du, Svarten! Du hittar väl den här vägen, utan att jag ska hålla i tömmera.»
Svarten satte sig i rörelse, medan fru Raklitz skakades av snyftningar och talade långa ramsor om dem, som klättrade på hjulen och ville upp i kärran.
»Du får springa, Svarten,» sade Långe-Bengt, »annars blir ho toki, innan jag hinner hem mä'na.»
Svarten förstod honom kanske. I alla händelser ville den väl gärna själv komma hem till krubban. Den sprang backe upp och backe ner utan att sakta farten.
Långe-Bengt satt där med kallsvetten i pannan. Han försökte säga prästfrun, att faran var överstånden, men hon trodde honom inte.
»Du är snäll, du, Bengt,» sade hon och grät, »men du skall inte inbilla mig, att vi är frälsta. Jag hör dem, jag ser dem, de springer efter oss, de ska i sjön med mig.»
När de äntligen stannade utanför förstukvisten på Mårbacka och en av tjänsteflickorna kom ut för att hjälpa prästfrun ur schäsen, tordes hon inte lämna den.
»Nej, inte du!» sade hon. »Du har ingen makt. Du kan inte frälsa mig ifrån dem.»
Flickan vek förskräckt tillbaka. Hon hörde, att fru Raklitz talade helt annorlunda, än hon brukade.
»Gå efter prästdottern,» sade hon, »gå efter Lisa Maja! Hon är den enda, som har makt över de onda.»
»Mamsell Lisa Maja har allt gått å lagt sej,» sade flickan.
»Gå du å be'na, att ho kommer, så fort ho kan!» sade Långe-Bengt. »Säj, att prästfrua har blitt skrämd under vägs!»
Fru Raklitz satt kvar i schäsen och huttrade och skakade, ända tills hennes styvdotter hade fått kläder på sig och syntes på trappan.
»Å, Gud välsigne dig!» sade fru Raklitz och sträckte armarna mot henne. »Kom och hjälp mig! Var inte ond på mig! Jag ska aldrig mer vara elak emot dig.»
»Vad är det, söta mor?» sade prästdottern och kom fram till åkdonet.
»Kom och räck mig handen!» sade styvmodern. »Å, kära du, håll dem undan, medan jag stiger ur! Låt dem inte ta mig! Mot dig kan de ingenting göra. Du har makt över dem.»
När hon väl kom ur schäsen, hängde hon sig om halsen på styvdottern. »Gå aldrig ifrån mig,» sade hon, »var inte ond på mig! Du ska få gifta dig med vem du vill, utan att jag ska säja ett ord.
»Ho såg e syn på vägen,» sade Långe-Bengt. »Dä va alla smådjura, som finns i helvete, som va i rörelse. Ho tror, att di följer ätter'na å vill dra'na ner i Fryken.»
Prästdottern lade armen om styvmodern. »Kom in, söta mor!» sade hon. »Nu är söta mor på Mårbacka. Här kan ingen av de onda komma åt söta mor.»
Fru Raklitz var så skrämd och uppskakad, att prästdottern måste jollra med henne som med ett barn för att få henne in i hennes rum och i säng. Hon fick inte gå ifrån henne, utan måste sitta och hålla henne i hand och lyssna till hennes jämmer, ända tills det blev ljust.
Men efter den natten vågade fru Raklitz inte mer vara elak mot styvdottern. Hon blev aldrig mer den hon hade varit, utan hon höll sig gärna inne på sitt rum och lät Lisa Maja regera. Hon kunde hjälpa till, när det var stök före en helg eller ett kalas, men bara inomhus.
Hon levde på det sättet ända till år 1835. Det är osäkert om hon någonsing blev riktigt god vän med styvdottern, men när Lisa Maja äntligen gifte sig och det kom småbarn i huset, tyckte hon mycket om dessa. De gingo var dag in till henne i västra kammarn och hälsade på. Hon var också mycket kär i kaffe. Hon ville nästan ständigt ha brasa i kakelugnen, så att hon skulle kunna koka kaffe åt sig.
Hon brukade ofta bjuda de små barnen på kaffe, men nu trodde inte deras mor, att detta var nyttigt för dem. Hon sade till dem, att de rakt inte fingo låta bjuda sig på kaffe inne hos mormor.
Nästa dag voro de två yngsta, Nana och Lovisa, som vanligt på besök i västra kammarn, och när de kommo ut därifrån, luktade det kaffe av dem långa vägar.
»Nå, vad har ni fått inne hos mormor i dag?» frågade deras mor.
»Välling, mamma lilla,» svarade de bägge två med en mun utan minsta tvekan.
»Var var den vällingen kokad då?» frågade modern.
»I kaffepannan, mamma lilla,» svarade de likaså raskt som förut.
Och de sade det så nätt, och de voro så små och så dumma, så att hon
kunde inte annat göra än storskratta.
