- Project Runeberg -  Mårbacka /

Author: Selma Lagerlöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Det måtte inte ha varit så helt med fru Raklitz omvändelse, för den gamla hushållerskan kunde aldrig tillräckligt inpränta bos de små barnen vilken lycka det hade varit för mamsell Lisa Maja att bli gift med en så utmärkt man som regementsskrivar Daniel Lagerlöf. Inte var han förmögen, men klok och god och hederlig. I honom fick hon just det stöd hon behövde för att reda sig med livet.

Präst var han ju inte, men hans far och farfar och farfars far och farfars farfar hade varit präster och samt och synnerligen varit gifta med prästdöttrar, så att han kunde räkna släkt med alla gamla prästfamiljer i Värmland. Någon prediko- eller talegåva hade han dock inte fått i arv av förfäderna, men lusten att styra och ordna för en hel församling, den hade han i blodet, och Ämterviksborna, som först hade tyckt illa om honom, därför att han hade gift sig med prästdottern och rubbat den gamla ordningen, kommo snart i vana med att låta bonom råda i alla socknens allgelägenheter.

De små barnen blevo bra förvånade, när hushållerskan talade på det sättet. De hade hört historier om sin farfar, som voro i svang ute bland folket. Han skulle ha varit en stor fiolspelare, och åtminstone i ungdomen hade han varit så mjältsjuk, att han inte stod ut med livet i hemmet, utan måste gå sina egna vägar.

Men detta förnekade den gamla hushållerskan alldeles. Inte hade det varit något fel på regementsskrivarn, var det likt något, det? Hon kunde inte begripa vem som hade inbillat barnen något sådant. Nej, hela saken var den, att han jämt brukade vara ute på resor, men det var alltid sådana resor, som han var tvungen att göra för sina ämbetens skull. Eftersom han var regementsskrivare, måste han ju fara runt hela Värmland en gång om året för att ta upp krigsskatten. Och det var inte nog med att han var regementsskrivare, han var också förvaltare på Kymsbergs bruk långt uppe vid norska gränsen, och dit måste han resa, rätt som det var. Och så, för det tredje och sista, hade han ju haft sådant gott namn om sig, att han jämt och samt hade blivit anlitad som förmyndare och boutredningsman. Mest besvär hade han haft med förmynderskapet för lagmanskan Sandelin på Öjervik, som hade ärvt sju bruk efter brukspatron Antonsson. Han fick ligga i månadtal vid de många bruken väster om Fryken för att reda ut allt det trasslet.

Men så snart som han kunde komma ifrån, skyndade han sig hem till Mårbacka, och kom han då oförmärkt en morgon, hände det nog, att han letade fram sin fiol, ställde sig utanför sängkammarfönstret och väckte upp hustrun med sitt spel.

Så mycket som detta kunde ju vara sant, men att han rymde hemifrån och var borta långa tider, utan att någon visste var han befann sig, det var bara sådant, som folk hittade på, därför att de märkte, att det jämt var matmodern, som styrde och ställde på Mårbacka.

De små barnen blevo allt mycket ledsna att höra, att deras farfar skulle ha varit en sådan allvarsam och nykter förståndsmänniska. I alla fall kunde de ju inte annat än tro på den gamla hushållerskan.

Men så var det en kväll, då föräldrarna voro borta på kalas. Innepigan, som skulle sitta uppe och vänta på dem, hade övertalat Barn-Maja, den nya barnpigan, som hade kommit efter Back-Kajsa, att hon skulle hålla henne sällskap under vakandet.

De gjorde upp en brasa i kakelugnen i barnkammarn, drogo fram barnens små röda stolar och sutto där och småviskade, för att de inte skulle väcka de små flickorna, som lågo och sovo borta i sina sängar.

Rätt som det var, tog det i dörrlåset, och den gamla hushållerskan kom in. Hon hade undrat vart innepigan hade tagit vägen och gått och letat efter henne över hela huset.

Nu kom hon in och satte sig framför brasan, hon också. Hon kunde i alla fall inte sova, förrän hon visste, att herrskapet var ordentligt hemkomna.

När de nu sutto så förtroligt samman framför brasan, togo de två pigorna tillfället i akt att fråga den gamla hushållerskan till råds i en viktig sak.

»Vi säjer, Lina å jag, att vi borde koka drömgröt,» sade Barn-Maja, »men vi vet inte om dä kan vare te någen nytta.»

På det sättet lockade de den gamla hushållerskan att berätta för dem om hur det hade gått till, när mamsell Lisa Maja Wennervik hade lagat drömpannkaka.

Sista julen, som pastor Wennervik levde, hade mamsell Lisa Maja roat sig med att baka drömpannkaka på nyårskvällen. Hon var sjutton år då, så att tiden var ju kommen för henne att tänka på giftermål. Hon rörde ihop tre skedar valten, tre skedar mjöl och tre skedar salt, lade ut blandningen på ett pannkaksjärn, åt så mycket hon kunde och lade sig sedan till att sova. Men hon hade allt svårt för att falla i sömn, därfor att hon hade blivit brinnande törstig efter den salta pannkakan, och att dricka något, innan hon somnade, det var förstås förbjudet.

När hon vaknade på morgonen, kunde hon inte alls komma ihåg, att hon hade drömt något. Men längre fram på dagen råkade hon att gå ut på förstubron, och där blev hon stående helt häpen. Nu mindes hon, att förra natten hade hon i drömmen stått just på samma ställe. Och som hon stod där, hade två främmande herrkarlar, en ung och en gammal, kommit gående fram emot henne. Och den gamle hade sagt, att han var prosten Lagerlöf ifrån Arvika, och nu hade han kommit dit med sin son för att fråga om hon var törstig och ville ha en dryck vatten.

Och genast hade den unge trätt fram med ett glas friskt vatten och bjudit henne. Hon blev så glad, när hon såg det klara, friska vattnet, därför att hon kände törsten bränna i ha1sen, ännu medan hon sov.

Därmed hade det varit slut med drömmen, men alltifrån den stunden visste hon vem som skulle bli hennes man, därför att den, som kommer i drömmen och bjuder en vatten, sedan man har ätit drömpannkaka, den skall man ju bli gift med.

Mamsell Lisa Maja undrade allt mycket hur detta skulle gå till, för på den tiden kände hon ingen, som hette Lagerlöf, men strax på nyåret kom en släde körande in på gården. Hon stod i fönstret, och när hon såg den, som satt i släden, hade hon skrikit till och nupit hushållerskan i armen. »Där kommer den, som jag såg i drömmen,» hade hon sagt. »Du ska få se, att han heter Lagerlöf.»

Och det var just så, som hon hade sagt. Han, som kom åkande, hette Daniel Lagerlöf. Han var förvaltare på Kymsbergs bruk och var ute för att köpa hö.

Först blev allt mamsell Lisa Maja förskräckt, när hon såg honom. Han var inte vacker, och han hade ett så tungt och dystert utseende, så att hon inte kunde förstå hur hon skulle kunna tycka om honom.

Men han hade legat över natten på Mårbacka, och på morgonen hade drängen kommit in och talat om det märkvärdiga, att två vargar och en räv hade fallit i rävgropen. Och när ingen av gårdsfolket hade vetat hur de skulle bära sig åt för att få upp de fångna vilddjuren ur gropen, hade förvaltarn på Kymsberg hoppat ner i den utan att ha annat i handen än en knölpåk, dövat vargarna med ett par slag over hjässan och lagt snara om halsen på dem, så att de kunde dragas upp.

Men mamsell Lisa Maja blev så tagen av detta, att han var så tapper, att hon genast vände sin håg till honom. Hon sade till sig själv, att honom och ingen annan ville hon ha till man.

Han för sin del blev nog kär i henne vid detta första mötet, men det ville han inte låtsa om. Se, han hade varit förlovad en gång förut, och fastän fästmön var död, ville han vara henne trogen och aldrig tänka på någon annan.

I alla fall måste han resa till Mårbacka efter hö flera gånger den vintern, och han kom snart underfund med hur svårt mamsell Lisa Maja hade det med sin styvmor. Han tyckte, att det var synd om henne, och han ville gärna hjälpa henne, men själv kunde han ju gubevars inte fria till henne för den döda fästmöns skull, utan han hittade på att hans bror Elof, som var präst någonstans uppe i Finnskogarna, skulle gifta sig med henne.

Han lagade så, att bror hans och mamsell Lisa Maja fingo råkas. Men därmed ställde han till det värsta elände. Prästen blev så kär i mamsell Lisa Maja, att han sedan inte kunde tänka på någon annan i hela sitt liv, men hon tyckte om förvaltarn på Kymsberg och ville alls inte ha den andre.

Pastor Lagerlöf kom i alla fall inte så mycket som till att fria till henne. Han fick befallning av biskopen, att han skulle gifta sig med en människa, som han hade haft i flera år i sitt hus och som han hade lovat äktenskap. Det var fru Raklitz, som hade sin hand med i spelet, och det blev bara olycka av alltsammans, för när inte pastor Elof fick mamsell Lisa Maja, så kastade han sig på dryckenskap och blev likaså förfallen, som han förut hade varit präktig och utmärkt.

Sedan hade Daniel Lagerlöf ingen till att sätta i sitt ställe, utan om han ville hjälpa prästdottern på Mårbacka, så fick han lov att göra det själv. Och så tyckte han väl, att det var mera skäl i att hjälpa en levande än att sörja en död, och han vågade sig verkligen åstad och friade till henne.

Mamsell Lisa Maja blev ju så lycklig och tänkte, att nu skulle det vara slut med alla hennes sorger, men snart märkte hon, att fästmannen blev konstig och tycktes sky henne. Sällan kom han på besök, och när han kom, kunde han sitta tyst i timtal och bara se på henne. Eller också satte han fiolen till hakan och spelade från det han kom, till dess han for.

Till sist kom han så sällan till Mårbacka, att det kunde gå ett helt år, utan att hon såg honom.

Om hon ibland frågade honom när de skulle gifta sig, så hade han ständiga ursäkter. Först sade han, att de skulle vänta, tills han hade förtjänat så mycket, att han kumde lösa till sig Mårbacka av hennes medarvingar. En annan gång skulle han hjälpa sina bröder, som lågo i Lund och studerade, och en annan gång skulle de skjuta upp bröllopet för att se om det skulle lyckas honom att få regementsskrivartjänsten.

Han sköt upp och sköt upp. Än hade han för mycket att skriva, och än hade han för mycket att resa.

Till sist var det ingen utom mamsell Lisa Maja själv, som trodde, att de skulle bli gifta. Och detta var det värsta för henne, därför att nu började de unga herrarna både i Sunne och Ämtervik att fara till Mårbacka i friareärenden. Hon lät dem allt förstå, att de inte hade något för sitt besvär, men somliga voro så envisa, att de kommo igen gång på gång, och om hon förbjöd dem att komma till Mårbacka, så lade de sig på lur uppe i skogskanten och väntade på henne, när hon gick utåt vägen.

AIlt ont de visste om Daniel Lagerlöf, det passade de på att säga henne. Än fick hon höra, att han var i sällskap med alla de dåliga och försupna kavaljerer, som foro omkring och härjade i gårdarna och voro till en skräck för alla ordentliga människor, och än sade de om honom, att han sprang omkring i skogen som ett vilt djur.

Somliga retade henne med att nu hade han fått regementsskrivartjänsten, så att nu borde han ju ha kunnat gifta sig med henne, om han inte hade tröttnat, och andra skrämde henne med att han slog för dottern till den där Finn-Erik, som skulle vara den rikaste i landet.

Ingenting av allt detta rörde mamsell Lisa Maja det minsta, utan hon var lika glad och litade på att det skulle gå så, som det hade blivit förutsagt genom hennes dröm.

Men en dag kom det ett rykte till henne, att hennes fästman hade sagt, att om han bara vore fri från sin förlovning, skulle han fara till utlandet och lära sig att spela fiol ordentligt.

Detta tog henne, såsom ingenting annat hade gjort, och hon gick ut för att tala vid Långe-Bengt.

»Nu, Bengt,» sade hon, »får du ta schäsen och fara opp till Kymsberg och hämta hit regementsskrivarn, för nu vill jag tala vid honom.»

»Ja, nog ska jag försöka,» sade Långe-Bengt, »men va ska jag göra, om han inte följer mä govilligt ?»

»Säj du till honom, att du inte törs komma ensam tillbaka,» sade hon, och så for Långe-Bengt.

Det är en hel dagsresa upp till Kymsberg, och Långe-Bengt kom inte tillbaka förrän andra dagen på kvällen, men då hade han också regementsskrivarn med sig i schäsen.

Mamsell Lisa Maja tog väl emot honom, som hon alltid gjorde. Hon bad honom komma in i salen, bjöd honom sitta ner och vila efter den långa resan och sade, att de skulle skynda sig att duka fram kvällsmaten, för han kunde inte vara annat än hungrig.

Han gick fram och tillbaka i rummet och såg otålig och dyster ut. Han tycktes bara vänta på det ögonblicket, då han skulle få resa sin väg.

När de sutto vid kvällsbordet, de två ensamma, vände hon sig till honom, just som hushållerskan kom in med maten, alldeles som om hon skulle ha väntat på henne, och frågade om det var så, att han helst ville slå upp med henne.

»Å ja,» svarade han och såg likaså butter ut hela tiden. Det ville han nog, det borde hon ha förstått för längesedan.

Då blev hon röd över hela ansiktet och sade, att om hon inte hade frågat honom om detta förut, så berodde det på att hon så visst hade trott, att de två voro bestämda för varandra.

Då skrattade han styggt och frågade vad hon menade med de orden.

Hon blev än rödare, och så berättade hon för honom med få ord hur hon hade lagat drömpannkaka en nyårskväll och att hon i drömmen hade sett honom och hans far och vad fadern hade sagt till henne.

Han lade ner kniv och gaffel och såg stort på henne.

»Detta är väl något, som du har hittat på efteråt,» sade han.

»Du kan fråga Maja Persdotter om jag inte kände igen dig och sa vem du var, innan du steg ur släden, den första gången du kom hit för att köpa hö,» sade mamsell Lisa Maja och vände sig tlll hushållerskan, som just gick och bjöd omkring mat.

»Ja, men,» sade han, »varför har du då inte talat om detta förut?»

»Det tänker jag nog att du förstår,» sade hon. »Inte ville jag ha något annat band på dig än din egen lust.»

Han satt tyst igen, men det syntes, att han var mycket tagen av detta, som han hade hört.

»Kan du säga mig hur den såg ut, som sa, att han var prosten Lagerlöf i Arvika?» sade han.

»Ja,» sade hon, och så började hon tala om hurudan han hade sett ut. Och det måtte ha träffat in drag för drag, för sonen blev så häpen, att han steg upp från bordet.

»Men min far dog ju samma år, som du blev född,» sade han. »Du hade väl ändå kanske hört talas om honom.»

»Jag hade aldrig sett någon Lagerlöf, och inte hade jag heller hört talas varken om dig eller din far, innan jag drömde om er,» sade mamsell Lisa Maja. »Fråga du Maja Persdotter, som står här bredvid oss, om hon inte har hört mig beskriva din far på samma sätt mångfaldiga gånger!»

Då stannade han rätt framför henne. »Om jag bara tordes tro detta!» sade han. Än en gång gick han runtom rummet. Sedan kom han tillbaka. »Då vore ju du den, som min käre far hade bestämt åt mig,» sade han.

Men vad mamsell Lisa Maja svarade på detta, det fick den gamla hushållerskan aldrig veta, för nu förstod hon, att det var bäst, att hon gick sin väg.

Efteråt sutto de i alla fall och talade samman i många timmars tid, och nästa dag voro de försonade, och i samma höst blev det bröllop.

Och mamsell Lisa Maja hade berättat henne, att ingenting annat hade varit i vägen än hans svårmod och griller. Än hade han tyckt, att han inte ville göra orätt mot den döda fästmön, och än hade han tänkt på sin bror Elof ocb att det inte var lovllgt för honom att bli lycklig, när hans bror hade blivit så olyckllg genom hans förvållande.

Men med denna drömmen hade han fått något fast och säkert att rätta sig efter, så att han fick mod att göra vad han mest önskade.

Och från och med den dagen han blev gift blev han som en annan människa. Under de första åren hände det ibland, att svårmodet fick makt över honom, men sedan blev han lugn och jämn tlll lynnet. Hans bror drunknade året efter det, att bröllopet hade stått på Mårbacka, och sedan var det ju svårt en lång tid, men det gick över, det också.

Och han och gammelfrua voro gifta i sex och fyrtio år, och under de sista trettio åren var allting övervunnet, och det fanns inga lyckligare människor till i världen.

---

Men de små barnen lågo i sina sängar och lyssnade och undrade, och på samma gång blevo de så hjärtligt glada, för ända dittills hade deras farfar stått för dem som ett träbeläte, men nu blev han till en levande människa.



Project Runeberg, Sat Jan 13 00:05:37 1996 (runeberg) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/mbacka/18.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free