- Project Runeberg -  Mårbacka /

Author: Selma Lagerlöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

År 1810, när farmor hade varit gift några år och redan hade ett par små barn, satt hon en kväll vid östra fönstret i kökskammarn. Skymningen hade kommit, så att det hade blivit för mörkt att sy, och eftersom det var långt framme i mars månad och på upphällningen med talgljusen, hade hon tagit till sin strumpstickning, för sina stickor kunde hon sköta i djupaste mörker.

Bäst som hon satt där med sitt arbete, kände hon, att hon borde lyfta på huvudet och se ut. Då kunde hon knappt tro sina ögon. För en liten stund sedan hade det varit stilla och klart, nu var det full snöyra. Snön föll så tätt, att hon nätt och jämnt kunde skymta eldskenet från drängstugufönstret, som hon hade mitt framför sig. Vinden pressade på, så att snön fräste mot väggarna, och på den korta stunden, som hon hade suttit där, hade den redan hunnit vräka fram en sådan mängd av snö, att den gömde bort både buskar och staket.

Mörkret hade ökats hastigt, sedan ovädret hade kommit, men hon kunde ändå se, att flera stora djur jagade igenom drivorna fram mot bakgården. Hon förstod strax vad det var för ena. »Måtte pigorna akta sig nu, så att de inte går ut efter ved,» tänkte hon, »för det är gråbena, som är ute i kväll.»

Strax därpå hörde hon ett skrik och såg en varg komma lufsande förbi hennes fönster på återväg från bakgården. Han höll något i munnen, som kämpade och gjorde motstånd. Hon tyckte, att det såg ut som ett barn, men vad skulle det vara för ett barn? Hon hade ju sina små tätt bredvid sig, och några andra barn fanns det inte på gården.

Alldeles i följe med den första vargen kom en annan, och också den höll ett barn i gapet.

Då kunde inte farmor sitta stilla längre. Hon rusade upp så hastigt, att hon välte stolen, sprang ut i köket och vidare genom köksdörrn ut i det fria. Men där blev hon stående. Framför henne låg den klara, stilla, ljuvliga vårkvällen. Inte såg hon till någon snöyra, och inte såg hon till några vargar. Hon måtte ha somnat vid stickningen, och vad hon hade sett, hade inte varit något annat än en dröm.

Men farmor förstod, att här låg allvar under. »Vi får allt vara rädda om de små barna,» sade hon till till tjänstefolket. »Detta här var inte en dröm, utan en varning.»

Men inte hände det barnen något farligt, de växte och frodades, och synen eller drömmen, eller vad det nu var, höll på att bli glömd som så mycket annat av det slaget.

Fram i augusti kom en hop fattiga krigsmän tågande in på Mårbacka. De voro trasiga, hungriga och sjuka, kropparna voro magra som benrangel, och ögonen voro glupska som på vilddjur. Allesammans sågo ut att vara märkta för döden.

De berättade, att de voro från Fryksände och andra socknar i norra delen av Fryksdalen. Men nu, då de närmade sig hemmet, voro de inte glada, utan fruktade för att deras närmaste inte skulle vilja kännas vid dem. För två år sedan hade de dragit ut som friska och starka karlar. Vad skulle hemfolket säga om att få dem tillbaka så eländiga, att de inte dugde till annat än att stoppas ner i kyrkogårdsmull?

I krig hade de inte varit, de hade bara marscherat fram och tillbaka i frost och i svält. Någon strid hade de aldrig sett, de hade bara kämpat mot sjukdomar och vanvård.

De hade varit många tusen på den tiden, då de hade tågat ut, men det ena tusentalet av dem hade omkommit efter det andra. De berättade, att stora mängder av dem hade blivit satta att ro i öppna pråmar på vilda havet mitt i vintern. Hur färden hade gått, det visste ingen, men när pråmarna hade drivit i land, då hade besättningen suttit död vid årorna, nedisad och förfrusen.

De, som ännu ievde, sökte sig nu hem på egen hand, men det hade hänt dem många gånger under resan, att de med stenkastning hade drivits bort från byar och gårdar, som de hade närmat sig.

Den sorg, som tärde dem mest, det var, att de inte hade fått komma ut i kriget och bli ihjälskjutna, utan ännu måste släpa sig fram genom livet under ändlösa kval.

De visste hurudana de voro: fulla av ohyra, stinkande av smuts och ohyggliga att se på. När de kommo till Mårbacka, begärde de inte att få ligga i säng eller under tak. De tiggde bara om ett par halmfång och en torr backe att vila pa.

På Mårbacka tog man inte emot det stackars krigsfolket med stenkastning. Regementsskrivarn var borta, men hans hustru gav dem lov att slå läger på bakgården strax innanför grindarna. Gröt och välling kokades åt dem i stora kittlar, och allt av kläder, som kunde avvaras, lämnades till dem.

Gårdsfolket samlades oupphörligt omkring deras lägerplats för att höra deras berättelser om vad de hade måst uppleva. Men det var visst inte alla av dem, som kunde tala. Flera voro så slöa, att de inte svarade på tilltal. De tycktes knappast mera veta vilka de voro eller vart de ämnade sig.

Det var ett så stort under med dessa karlar, som hade blivit så förändrade, att det beryktades vida omkring, och folk kom vandrande långa vägar för att se dem.

»Den där,» sade en främmande, som länge hade stått och betraktat de arma resenärerna, »den där säjer di ska vara son te Göran Persa i Torsby. Men jag kände Göran Persas son. Dä va en grann pojk. Dä finns inte ett drag, som liknar.»

En dag kom det en fattig änka gående. Hon var från ett litet skogstorp långt i norr, där hon uppehöll livet under hård strid med hunger och nöd.

»Finns dä någen ibland er, som heter Börje Knutsson?» frågade hon, sedan hon en stund hade stått och betraktat de sjuka lantvärnsmännen.

I hela skaran var det ingen, som svarade. Karlarna sutto på marken med benen högt uppdragna och stödde hakan mot knäna. De tyckte om att sitta så i timtal utan att röra sig.

»Om här finns någen, som heter Börje Knutsson, så ska han ge sej te känna, för han ä min son,» sade kvinnan.

Ingen av de eländiga stackarna sade ett ord eller rörde på sig. De inte så mycket som lyfte blickarna upp till henne.

»Jag har gråtit var dag, senna han drog bort,» sade den fattiga änkan. »Om han finns här ibland er, så kan han väl stiga opp å säja mej dä, för jag kan inte känna igen honom.»

Men allt förblev lika stilla, och kvinnan gick långsamt sin väg.

Den första människa hon sedan mötte berättade hon vad som hade hänt henne. Och då var hon lugn och nästan glad. »Jag trodde änna tess nu, att jag skulle mista vette, om inte son min kom tebaka,» sade hon. »Men nu tackar jag Gud för att han inte fanns bland di där ben- skranglena.»

Lantvärnsmännen vilade ut på Mårbacka en hel vecka. Sedan fortsatte de, någorlunda stärkta och vederkvickta, sin vandring norr ut.

Men de hade lämnat rödsoten efter sig. Alla på gården blevo svårt sjuka; ingen dog ändå utom farmors två små barn. De voro för unga för att kunna stå emot sjukdomen.

När de två barnen lades i sina kistor, då tänkte farmor vid sig själv: »Om jag hade gjort som andra, om jag inte hade tagit emot det där folket, utan jagat bort dem med stenkastning, då hade mina små barn ännu varit vid liv.»

Men just som hon tänkte på detta sitt, påminde hon sig synen i vårkvällen, de båda vargarna och barnen, som de hade släpat på.

»Vår Herre har ingen skuld,» sade hon, »han hade varnat mig.»

De små barnen hade ju inte dött, därför att hon hade varit barmhärtig, utan därför att hon inte hade varit nog omtänksam att skydda dem för smitta.

När hon tänkte på att det till sist var hennes eget fel, att barnen voro borta och döda, ville sorgen ta överhand. »Detta kommer jag aldrig att glömma,» tänkte hon, »jag kan aldrig bli minniska mer.»

Vad som ökade hennes förtvivlan, det var skräcken för hur mannen skulle ta förlusten av de små. Han hade inte varit hemma på flera månader. Tungsinnet hade väl tagit överhand, så att han inte vågade sig hem. Var han nu fanns, visste hon inte. Hon kunde inte en gång skicka bud till honom för att låta honom veta vad som hade hänt.

Nu skulle han väl mena, att detta var Guds straff, därför att de hade gift sig. Kanske att han aldrig skulle komma tillbaka till henne.

Men nu visste hon inte heller om han hade så oräff. Det vore måhända bäst, att de aldrig mer råkades.

Alla i gården voro skrämda över hennes sorg och visste inte hur de rätt skulle hjälpa henne. Men Långe-Bengt, drängen, som var den äldste ibland dem, han var nu inte rädd för att handla litet på egen hand, och han begav sig åstad till Kymsberg än en gång för att söka reda på husbonden.

Denna gång dröjde det inte två hela dagar, innan Långe-Bengt kom tillbaka. Han hade ganska riktigt funnit regementsskrivarn och framfört sitt ärende, men knappast hade han talat ut, innan husbonden hade låtit sätta en frisk häst för schäsen, och sedan körde de utan att vila genom hela natten, så att de kommo fram till Mårbacka redan nästa morgon.

Nu var inte mannen styv och sträv, då han kom. Han tog sin hustru ömt i sin famn och torkade bort hennes tårar och tröstade henne med de mildaste ord.

Det var, som om han först nu, då han såg henne förkrossad och sorgsen, förmådde visa henne hela vidden av sin kärlek. Hon kunde inte låta bli att förundra sig.

»Jag, som trodde, att jag skulle mista dig också!» sade hon.

»Inte är jag sådan, att man mister mig genom sorg,» sade han »Trodde du, att jag skulle överge dig, därför att du hade varit alltför barmhärtig?»

I den stunden tyckte hon sig förstå hans hjärtelag bättre än någonsin förr.

I glädje och lugna dagar, då visste hon, att hon måste lita på sig själv, och därtill var hon också väl i stånd. Men i sorg och strid och allvarstider, då skulle han alltid stå vid hennes sida och vara hennes stöd och beskydd.


Project Runeberg, Sat Jan 13 00:05:38 1996 (runeberg) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/mbacka/19.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free