- Project Runeberg -  Mårbacka /

Author: Selma Lagerlöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

I de gamla tiderna, när allt tjänstefolket på en gård fick sina kläder av husbonden, kan man förstå att alla kvinnfolk hade händerna fulla av arbete året om. Under de långa, mörka vinterkvällarna och de långa, mörka vintermornarna fingo de sitta vid spinnrocken och laga till väft och varp, men själva vävningen kunde inte börjas förrän på våren, då dagarna blevo ljusa, för det arbetet kan ju inte skötas i halvmörker.

För att man skulle få vadmalet och lärftet och bomullstyget och det tunnare ulltyget färdiga till sommarn, innan sockenskräddarn kom, gällde det att få god fart i vävstolen. Men det ville aldrig gå riktigt undan med en väv, om vävstolen stod i köket. Nej, väverskorna borde allt helst sitta ensamma för sig på ett rum, där de kunde vara alldeles ostörda.

Därför hade de gärna en särskild vävkammare på alla ordentliga gårdar förr i världen, och en sådan fanns även på Mårbacka. Den var ifrån de gamla prästernas tid. De hade ovanpå drängstugan timrat en övervåning, som bestod av två låga rum med kakelugnar av tegel, om man så får säga, lerslagna väggar och brädtak. I den inre kammarn hade gårdsrättarn sin bostad, i den yttre stodo två vävstolar, en vid vart fönster.

Vävkammarn fick göra tjänst också på löjtnant Lagerlöfs tid, fastän det då inte längre var brukligt att betala tjänstefolket deras lön i kläder, utan i pengar. Det var fru Lagerlöfs största glädje att ställa med vävar, och hon tillverkade hemma handdukar, lakan, duktyg, mattor, gardiner, möbeltyg och klänningstyg, allt, som behövdes för hushållet. Hela sommarn igenom hade hon sina vävstolar i gång.

Men om hösten flyttades vävstolarna bort, och i stället bar man in ett långt, lågt bord, som var ganska nersmort med beckfläckar, och de runda, trebenta stolarna nerifrån drängstugan. Det var tecknet till att man väntade sockenskomakarn, soldat Svens.

Han och hans lärlingar kommo också snart gående med stora ränslar, som voro fullpackade med sylar, hammare, lästknippor, becktråd, borstbuntar, klackjärn, snörringar och skopligg, vilket allt de tömde ut över det låga bordet.

Skomakarn var lång och mager, hade svart hår och svart helskägg, och första gången man såg honom, tänkte man, att han måtte vara en riktigt morsk och farlig karl, som passade att gå ut i krig. Men när han talade, hörde man en blid och försagd röst. Ögonen voro små och milda, och hela hållningen var litet osäker. Han var kanske inte så farlig, när allt kom omkring.

Löjtnant Lagerlöfs små barn voro överlyckliga, när skomakarn kom. De rusade uppför den svåra trappan till vävkammarn, så snart de hade en ledig stund. De kommo inte så mycket för att språka, för soldat Svens var en flitig och tystlåten man, men för att se på arbetet och följa med hur en känga tillverkades ända från det, att lädret spändes på lästen, tills att kängremmen skars ut.

Skomakarn satt oftast och hängde med huvudet, men han sken upp, när han hörde löjtnant Lagerlöfs steg i trappan till drängstukammarn.

Han och löjtnanten voro gamla regementskamrater, och när de hade resonerat en stund om becksömsskor och sulläder och skosmörja, började de tala om gamla historier från Trossnäs fält. När de kommo riktigt i tagen, kunde löjtnanten locka skomakarn att stämma upp en gammal soldatvisa, som var olik alla andra krigssånger, i det att den började på detta sätt: »Vi hjältar ifrån Sverge, vi älska ej att slåss.» Den sången hade soldaterna diktat åt sig, då de tågade ner till Danmark år 1848 i det härtåg, som blev kallat för »smörgåskriget».

Det var en egen sak med skomakar Svens, att han tyckte om att berätta historier om skräddar Lager, som hade suttit många gånger och sytt där på rummet i regementsskrivarns tid och som hade varit lika munter och upptågsam, som han själv var dyster och tungsint.

»Löjtnanten har väl hört hur dä geck te, då skräddar Lager tog sej namn?» sade skomakarn.

Löjtnanten kunde nog historien lika bra som sitt fadervår, men han svarade: »Kanske att jag redan har hört om det, men Svens kan ju berätta det på sitt sätt.»

»Jo, se, Lager han va ju soldat, han som jag, fastän han va före mi tid. Å di berätta ve regemente, att han te en början hade hetat Lars Andersson. Men så kom dä ut förordning, att soldaterna skulle välja sej nya namn, därför att dä va för många, som hette Andersson å Johansson.

»En dag under ett möte på Trossnäs ble den ene ätter den andre åv manskape inkallad te regementsskrivar Lagerlöf, löjtnantens far, för å tala om va han velle heta å få namne inskrivet i rullboka. Lars Andersson kom ju mä di andra, å regementsskrivarn kände väl te honom å vesste va han va för en spektakelmakare, för han hade ju år ätter år suttit här på Mårbacka i veckotal å sytt kläder åt honom å allt folke. Ifrån dä han kom, te dä han drog bort, va dä bare skratt å upptåg. Han kunne härma folk i varenda gård i sockna, han kunne låta saker försvinna alldeles som en marknadstrollkar, å han kunne spela på en käpp, så att en töckte, att en hörde hur hela regemente kom tågandes. Men han va allt farli också, för han ljög ihop historier å ställde te gräl mellan gårdsfolke.

»'Nå, va ska Lars Andersson kalla sej för?' sa regementsskrivarn å tog på sej en allvarsam min, så att den andre inte skulle våga sej fram mä några spelopper.

»'Gud bevare regementsskrivarn!' sa då skräddarn. 'Får jag kalla mej va jag vell?' å han la panna i rynker, för att dä skulle se ut, som om han åv alla sina krafter försökte fundera ut ett namn åt sej.

»'Ja, dä får Lars Andersson,' svara regementsskrivarn. Men han kände sin man, å därför la han te, att dä feck lov te va ett ordentlitt å hederlitt namn å inte någe spektakel.

»Löjtnanten minns väl hur far hans såg ut? Han va nog en snäll kar, men dä va många, som ble rädda, bare di såg'en, därför att han va lång å stor å hade svarta å buskia ögonbryn.

»Men skräddarn va inte rädd, han. 'Ja, då vell jag heta Lagerlöf,' sa han, 'för dä ä både ett hederlitt å ett aktat namn. Jag vet inte någe namn i hela Värmland, som jag töcker låter så vackert.'

När regementsskrivarn hörde, att den skälmen velle kalla sej för Lagerlöf, ble han allt rö i huve.

»'Nej, dä går inte an,' sa han, 'dä bör inte finnas två ve regemente mä samma namn.'

»'Här finns då väl minst tre, som heter Uggla, å fyra, som heter Lilliehöök,' svara skräddarn, 'å dä ä väl inte trolitt, att någen tar miste på mej å regementsskrivarn,' la han te.

»'Ja, men förstår inte Lars Andersson, att detta inte går för sej?' sa regementsskrivarn.

»'Jag skulle inte ha valt dä namne, om inte regementsskrivarn hade gett mej lov å kalla mej för va jag velle,' sa skräddarn å gjorde sej recktitt ödmjuk å allvarsam. 'Jag vet ju, att när regementsskrivarn har gett någen ett löfte, så plär en kunne lite på dä.'

»Därmä ble dä töst, å regementsskrivar Lagerlöf satt å fundera på hur han skulle komma ur denna hära svåriheta, for utom dä, att han vesste, att hele regemente skulle skratte ut honom, så velle han inte, att en sån skojare som den dar skräddarn skulle få hete Lagerlöf.

»'Hör du, Lars,' sa han, 'dä kan ju vare möjlitt, att dä går för sej, att vi två bär samma namn här ve regemente, men, ser du, hemma ve Mårbacka, där blir dä omöjlitt. Så att du får bereda dej på att du allri mer får komma dit å sy, om du envisas mä den här saka.'

»Nu ble allt skräddarn förskräckt, därför att di veckera, som han satt å sydde på Mårbacka, di va di bästa han hade under hele åre. Ingenstans ble han så väl fägnad, å ingenstans va di så glae åt hans historier å upptåg som där.

»'Kanske du vill nöja dej mä å heta Lager?' sa regementsskrivarn, när han såg, att den andre ble tveksam.

»Å dä måtte skräddarn ha gått in på, för Lager, dä hette han senna unner hele dtt liv.»



Project Runeberg, Sat Jan 13 00:05:40 1996 (runeberg) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/mbacka/24.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free