- Project Runeberg -  Mårbacka /

Author: Selma Lagerlöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Det var major Ehrencrona, som var född finne och som förr i världen hade bott på ett präktigt boställe och varit en hög herre, men som på gamla dagar hade hyrt in sig i en bondgård och hade det fattigt och enformigt, ungefär som fanjunkar von Wachenfeldt. Det gick ett rykte, att han skulle vara mästare på valthorn, men sedan han blev fattig och ensam, hade ingen hört honom spela.

Och det var herr Tyberg, som hade börjat sin bana som trumslagare vid Värmlänningarna och som visst skulle ha kommit att fördärva sig med dryckjom, om inte löjtnanten på Mårbacka hade upptäckt hans stora förmåga att lära småbarn läsa och skriva och först hade gjort honom till informator för sina egna barn och sedan hade skaffat honom plats som lärare vid en småbarnsskola i Östra Ämtervik.

Och det var Jan Asker, som också hade varit musikant vid Värmlands regemente, men numera var kyrkvaktare och dödgrävare i Östra Ämtervik. Han var av en gammal spelmanssläkt och brukade blåsa klarinett på alla bondbröllop och danskalas. Han var av ett bittert och oroligt humör, och det var bara musiken, som kunde försona honom med livet.

Och det var bruksbokhållar Geijer, som bodde på vinden i skolhuset och hushållade för sig själv. Han älskade musik över allting, men var så fattig, att han inte kunde hålla sig med något slags instrument, utan hade ritat ut en klaviatur på ett träbord och satt och spelade på detta.

Och det var klockar Melanoz, som hade fått undervisning av självaste prosten Fryxell och kunde skriva vers och laga skor och snickra ihop möbler och sköta lantbruk. Han var rolighetsminister på alla bröllop och begravningar, och på samma gång var han den bästa skollärare, som fanns i hela Fryksdalen. Och var söndag måste han spela på den förskräckliga orgeln i Östra Ämterviks kyrka, och det skulle han aldrig ha stått ut med, för han var en musikalisk själ, om han inte hade haft sin egen fiol, som han spelade på om söndagseftermiddagarna för att trösta sig.

Alla dessa kommo överens, att de skulle mötas på Mårbacka en dag under julhelgen, medan det ännu fanns något kvar av julölet och julskinkan och vörtebrödet.

När den förste av dem kom till Mårbacka, gick han inte genast in i huset, utan han väntade, tills allesammans voro anlända, både major Ehrencrona och herr Tyberg och kyrkvaktar Jan Asker och bruksbokhållar Geijer och klockar Melanoz.

Sedan gingo de i marsch fram till stora trappan med majoren i spetsen, alltmedan de sjöngo: Portugal, Spanjen, Stora Britanjen.

Löjtnanten på Mårbacka hade kanske någon reda på vad som var i görningen, men han hade stannat inne för att inte förstöra nöjet för gästerna. Men när som han hörde sången, var han inte sen till att resa sig och gå ut emot dem. Och den, som inte heller var långsam av sig den gången, var fanjunkar von Wachenfeldt, för han var naturligtvis kvar på Mårbacka, eftersom det ännu inte var slut på julen.

Men medan de främmande gingo ner på gårdskontoret för att lägga av sig sina pälsar och bottforer, skickade löjtnanten sina två pojkar, Daniel och Johan, åstad efter gitarren och valthornet och flöjten och triangeln, som hängde på ett vindskontor. Själv skyndade han sig in i sängkammarn och drog fram den stadiga fiollådan, som stod inskjuten under sängen. Han lyfte upp den på en stol, satte nyckel i låset och avhöljde andaktsfullt fiolen, som låg där invecklad i en röd silkesnäsduk.

Och fastän han aldrig själv rökte eller tillät, att någon rökte inne i huset, så sände han pojkarna också ner i kontorsbyggnaden för att hämta en gammal långskaftad tobakspipa från pastor Wennerviks tid samt ett litet fyrkantigt träskrin, som var fullt med knaster, så att major Ehrencrona skulle få röka sin pipa, såsom han var van, och inte råka i misshumör.

Och sedan de fem gästerna och fanjunkar von Wachenfeldt och löjtnanten själv hade kommit in i salen och toddybrickan var intagen och varma toddyar voro tillagade åt dem alla, utom åt herr Tyberg, som hade avsvurit spriten för alltid, och majoren äntligen hade fått den obrukade pipan att dra, så kommo de överens om att de voro för goda att fördriva tiden med kortspel eller med kallprat, utan de skulle göra musik.

Det var ju detta, som löjtnanten hade väntat sig, och han gick nu genast efter alla de musikinstrument, som han i en hast hade fått samlade.

Sin fiol räckte löjtnanten till klockar Melanoz, som krusade emot, därför att fiolen var det förnämsta av alla instrument och det i detta rum fanns flera, som voro mer värdiga än han att sköta den. Men när ingen annan gjorde anspråk på den, blev han så glad, som om han skulle ha fått en skatt, och började genast att stämma och skruva.

Och flöjten, den skulle förstås skötas av herr Tyberg. Den hade varit hans instrument vid regementet, sedan han hade vuxit ifrån trumman. Han kände väl till den gamla flöjten på Mårbacka och visste, att den alltid var gisten och torr. Nu skyndade han sig ut i köket för att doppa hela flöjten i svagdricka och linda omkring fogarna med blånor, för att han skulle få dem att hålla samman.

Gitarren lämnade löjtnanten till bruksbokhållar Geijer. Och bruksbokhållarn hade ett tunt och långdraget ansikte och en lång, tunn hals och vattenblå ögon och långa, tunna fingrar, och i hela hans väsen var det något sirligt och smäktande. Han hängde det breda, brokiga sidenbandet, som hörde till gitarren, om sin hals med ett flickaktigt skratt, och gitarren tryckte han intill sig så ömt, som om den skulle vara en älskarinna. Och han såg nog, att det inte fanns mer än tre strängar på gitarren, men han tyckte väl, att det var mycket nog, han, som bara var van att spela på ett träbord.

Kyrkvaktar Asker hade varit så förutseende, att han hade tagit med sig sin egen klarinett. Han hade den i bakfickan på ytterrocken, så att han behövde bara gå ner på kontoret för att hämta den.

Fanjunkar von Wachenfeldt satt i vrån vid kakelugnen som vanligt och försökte hålla god min och se glad ut, fastän han visste, att han inte kunde spela något instrument med sina giktstela händer. Men så kom löjtnanten till honom med triangeln, för den borde han ju ändå kunna hantera, och då blev han glad, han också.

Major Ehrencrona satt och blåste ut rök genom sina stora, vita mustascher. Han såg hur den ene efter den andre blev försedd med instrument, men låtsade i det längsta om ingenting.

»Ge du mig ett par grytlock,» sade han till löjtnanten, »så att jag ändå får vara med och föra oväsen! Jag vet ju, att det instrumentet, som jag kan spela, inte finns här i huset.»

Löjtnanten var som en pil inne i förmaket och kom tillbaka med ett blankskurat valthorn med grön silkessnodd, som det hade lyckats honom att skaffa för majorens räkning. »Vad säjer farbror om detta?» sade han.

Då sken gubben upp. »Du är allt en riktig karl, du, bror Erik Gustav,» sade han. Han satte pipan ifrån sig och började på att tuta i valthornet alldeles förskräckligt starkt och våldsamt.

Nu hade alla fått sitt, men så kommo de att tänka på att löjtnanten själv inte hade något instrument.

Då tog han fram en liten visselpipa av trä, som skulle hållas till hälften nere i ett vattenglas, när man blåste i den. Men bara man iakttog detta, så kunde man frambringa drillar, som ingen näktergal kunde göra grannare.

Allra sist bådo de fru Lagerlöf, att hon skulle komma in och ackompanjera dem på klaveret.

Majoren till ära försökte de sig först på Björneborgarnas marsch. Fru Lagerlöf slog an, och sju musikinstrument följde med, så gott de förmådde. Det blev en klang och ett dån, så att de rent häpnade.

De gjorde sitt bästa allihopa. Klockar Melanoz och Jan Asker och herr Tyberg, de voro det säkra stödet. Men majoren råkade ofta på efterkälken, och löjtnanten kom med en drill här och en där, dels därför att hans vattenpipa var litet nyckfull av sig, och dels för att han gärna ville locka de andra ur takten.

När de hade spelat marschen till anda, voro de alla glada och upplivade och beslöto att spela den än en gång, så att den skulle gå riktigt fullkomligt. Och majoren, han tutade och blåste, så att han blev röd i ögonen och det såg ut, som om kinderna skulle spricka. Men han var väl inte så styv på valthorn, som han hade förmenat, för det ville inte lyckas honom nu heller att komma i takt.

Med ens reste han sig häftigt, och valthornet slingde han utåt golvet bort mot kakelugnsvrån med sådan fart, att det höll på att krossa fanjunkar von Wachenfeldts ömmaste tå.

»Djävlar anagga,» ropade han, »inte vill jag sitta här och fördärva Björneborgarnas marsch. Spela på ni bara, ni, som kan!»

De andra hade ju blivit litet störda, men de började om för tredje gången, och då gav majoren sig till att sjunga: Söner av ett folk, som blött.

Han följde musiken med stark, vacker basröst, som fyllde hela huset. Och människorösten flöt fram som en stark ström och ryckte med sig det skrälliga klaveret, den gnälliga klarinetten, fiolen, som klockarn gned på gammalt spelmansvis, och herr Tybergs gistna flöjt och den tresträngade gitarren och fanjunkarns valhänta triangel och löjtnantens nyckfulla näktergal.

De blevo varma om hjärtat allihopa, för det sved ännu i dem, att vi hade förlorat Finland, och nu tyckte de, att de tågade ut med de tappra björneborgska gossarna för att ta det tillbaka från ryssen.

Och när marschen var till ända, då gav löjtnanten sin hustru en vink, och hon spelade upp Ädla skuggor, vördade fäder ur operan Gustav Vasa, som var majorens bravurstycke.

Och majoren sjöng den med kraftig röst, och de andra instrumenten, de borjade nästan på att sjunga, de också.

Men i den raka soffan mellan salsfönsterna hade alla barnen slagit sig ner, Daniel och Johan och Anna och Selma och Gerda. De sutto dyrstilla och bara sågo och lyssnade.

De fingo väl lov att hålla sig stilla, de, när som de vuxna lekte och roade sig, som om de skulle vara barn.

När de hörde majoren sjunga Ädla skuggor, vördade fäder, fingo de den förestillningen, att han sjöng om sig själv och om de andra, som spelade där i salen. Ty för de små voro de alla som gengångare från något försvunnet, skuggor från en rik och strålande tid, av vilken de blott kunde uppfånga detta svaga återsken.


Project Runeberg, Sat Jan 13 00:05:44 1996 (runeberg) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/mbacka/28.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free