Under regementsskrivarns sista år hade de en lagårdspiga på Mårbacka, som hette Britta Lambert. Hon var liten och ful, brun som läder i ansiktet, med bara ett öga. Hon var bitter och sur, när hon var tillsammans med folk, men hon var en präktig lagårdspiga, som älskade boskapen. Om hon väntade, att en ko skulle kalva en natt, gjorde hon sig en bädd i lagården och sov där. Var dag värmde hon vatten i brygghuset och släpade det i stora såar till lagården, för att korna skulle få varm sörpa, och när det började på att bli slut med höet på lagårdsrännet så där fram i april och korna fingo stå och tugga råghalm, höll hon sig inte för god att smyga sig in i stallet och stjäla hö ifrån hästarna.
Lagården, som hon hade att regera over, var gammal och så mörk, att man knappast såg handen för sig, när man kom in där. Gångarna voro smala, det fanns många gropar i golvet, korna stodo i små, trånga bås, och att hålla dem rena, det hade Britta Lambert inte mycket förstånd om. Men det var stadig lycka i den gamla lagården. Det var aldrig tal om att en ko skulle föräta sig eller att hon skulle få i sig något vasst eller att det skulle gå på tok med kalvningen. Det fanns gott om mjölk och gott om kalvar, lagården behövde aldrig matmodern på Mårbacka göra sig något bekymmer för.
Det fanns emellertid ett djurslag, som Britta Lambert tyckte än mera om än kor, och det var kattor. Det var, som om hon skulle ha trott, att de hade något slags makt att skydda henne och boskapen, och det värsta man kunde be henne om, det var, att hon då och då skulle dränka en kattunge, så att hon inte skulle få flere kattor än kor att dra försorg om. Kom man in i lagården, såg man de gröna kattögonen gnistra emot sig ur mörkret från alla håll. Kattorna sprungo framför ens fötter, och somliga togo sats och hoppade upp på ens axlar, för det hade Britta Lambert vant dem att göra.
När löjtnant Lagerlöf övertog regementet på Mårbacka efter sin far, fanns det inte mindre an sjutton kattor i lagården. Allihopa voro rödstrimmiga, ingen var vit, och ingen var svart, och ingen var grå, för Britta Lambert trodde, att det bara var de rödstrimmiga, som förde lycka med sig.
Nu var ju löjtnanten visserligen en stor djurvän, och han hade alls ingen motvilja mot kattor, men att föda och härbärgera sjutton stycken i lagården, det tyckte han ändå var för galet. De drucko ju så mycket mjölk, att det kunde ha räckt till åt tre kalvar, och nog var det sant, att de höllo strängt efter både råttor och sorkar, men de hade också bedrivit så stark jakt på småfåglar, att det knappast fanns så mycket som en sparv kvar på Mårbacka.
Emellertid är det ju inte bra att behöva göra sig av med kattor, och för att inte Britta Lambert eller de andra kvinnfolken på gården skulle bli oroliga, sade löjtnanten inte ett ord till dem om sina planer. Han gav bara en liten vink till Lill-Bengt, den förra stalldrängen, som bodde kvar på gården och gick där och plockade än med det ena, än med det andra.
Efter den dagen började lagårdskattorna att på ett markvärdigt sätt försvinna. Inte hastigt, bara så småningom. Britta Lambert tyckte sig märka, att den ena efter den andra av dem, som hon satte mest värde på, aldrig mer visade sig, men det var inte lätt för henne att säga detta så alldeles säkert, eftersom kattorna voro så lika till färgen och teckningen. Hon försökte räkna dem, när de kommo fram för att dricka mjölk, men det var inte så lätt, det heller. Dels trängde de sig om varandra vid mjölkhon, och dels var det ju nästan kolmörkt i lagården.
Hon gick och klagade sin nöd både för den gamla hushållerskan och för den unga frun. »Se, jag ä bare rädd för dä, att om dä blir slut mä di röe kattera, så blir dä också slut mä löcka i lagårn,» sade hon. »Dä lär inte bli någen go regering, som börjar mä å vare otacksam mot dom, som har hjälpt oss hittilldags.»
Men både fru Lagerlöf och hushållerskan bedyrade, att de inte hade smitt några onda planer mot hennes kattor. De trodde nog, att hon snart skulle ha dem tillbaka igen, alla sjutton.
Hon kunde inte annat än märka, att kattorna blevo färre och färre. Hon misstänkte än en, än en annan, men ingen ville erkänna sig skyldig. Den enda, som hon aldrig kunde tro om något så syndigt som att vilja skada kattorna, det var löjtnanten. Hon var viss om att gammelfrua hade lärt honom bättre.
»Dä går allri väl, detta, löjtnanten,» sade hon till honom, var gång han kom in i lagården. »Kattera går sin väg ifrån mej. Löjtnanten kan allri tro hur bekymrad jag ä.»
»Jag tycker, att de springer framför fötterna på mig, alldeles som de brukar,» sade löjtnanten.
»Om dä finns tretton kvar, så ä dä dä mesta,» sade lagårdspigan. »Ja, jag vell inte vare i dens kläder, som vållar detta. Å dä värsta ä, att dä säkert kommer å gå ut över gårn.»
Nå, nu var löjtnant Lagerlöf en ung, kraftig man på den tiden och en ivrig lantbrukare. Han hade stora planer med Mårbacka. Gården var ju inte så värst vidsträckt, men jordmånen var god, det visste han, och åkrarna bredde ut sig jämna och stenfria i ett sammanhang. Inte skulle det vara hans fel, om inte hans gård skulle bli en av de förnämsta i Fryksdalen.
Pengar hade han att röra sig med, för hans svärfar, patron Wallroth i Filipstad, var en förmögen man. Han tyckte om, att mågen var driftig och företagsam, och gav honom allt det stöd han behövde.
Löjtnanten grep sig alltså an med att lägga om gården för skiftesbruk. Han grävde famnsdjupa diken och sådde in klöver och timotej i vallarna, för att de inte skulle stå och bara bära ängsblommor. Han köpte in ett tröskverk, så att det blev slut med att stå och hamra på logen med slaga hela vintern igenom. Han skaffade sig också storvuxen boskap från herrgårdarna nere på Näset och lät inte korna gå i skogen och halvsvälta från vår till höst, utan sände dem på bete på öppna fältet.
Allt, vad han kunde finna på för att rycka upp gården, det satte han i gång med. Han låg i långa underhandlingar med bönderna på västra sidan om dalgången för att få köpa jord av dem och runda av egendomen. Han byggde och ordnade för sina arbetare, så att de skulle få ordentliga bostäder med uthus och jord och kunna hålla sig med både ko och gris.
Det var heller inte så, att han arbetade förgäves. Inom få år gav gården igen allt, som han hade lagt ner på den. Snart visste han inte mer var han skulle härbärgera sitt hö under vintern. När han odlade ärter, fick han tjugo tunnor tillbaka efter den enda, som han hade sått ut, och när han sådde rovor, kom det upp en sådan välsignelse ur marken, att han inte hann att bärga in den med sitt eget folk, utan måste sända bud till grannarna, att de skulle komma med häst och kärra till Mårbacka och köra med sig hem så mycket rovor, som de kunde plocka upp.
Men en sak var det ju, som stod honom mycket i vägen under detta arbete med att förbättra gården. Det var den lilla älven Ämtan, som gick i alla möjliga vackra bukter och slingor nere på dalbottnen, där han hade sina ägor. Till dagligdags var den inte större än en skogsbäck, men så snart som det kom ett ordentligt regnfall, steg den över sina bräddar och skapade om hans klövervallar och havrefält till blanka småsjöar.
Löjtnanten gav sig ingen ro, förrän han fick ta ihop med älven. Och för så vitt som den gick genom hans område, grävde han om den, så att den skulle få en rak och djup bädd att flyta i. Men det hade han inte mycken glädje av. Bönderna, som ägde marken nedanför Mårbacka, de läto älven gå kvar i den gamla, slingrande och grunda fåran, där vattnet knappast kunde röra sig, och så snart det kom ett kraftigt regnfall, steg älven över sina bräddar både hos dem och hos löjtnanten.
Han kunde rakt inte tåla sig med att ha det ställt på detta sätt. Vad var det för mening med att arbeta på jorden, då Ämtan när som helst kunde skölja bort hans höhässjor och rågskylar? Han kunde omöjligt driva upp sin egendom så, som han ville, förrän han kunde göra sig till herre över älven.
Han talade med grannarna, och de tycktes inte vara ohågade för att älven skulle bli ordentligt utdikad. En lantmätare blev tillkallad, som gjorde upp karta och kostnadsberäkning, och när allt var färdigt och väl förberett, kallades alla de, som hade med saken att göra, till stämma i sockenstugan.
Det var inte få hinder och betänkligheter, som hade övervunnits, innan detta ärende hade hunnit så långt, och den morgon, då löjtnanten skulle fara till stämman, var han ganska glad, för nu tyckte han, att det värsta arbetet var undangjort.
Men när han skulle sätta sig upp i karriolen, befanns det, att en av de röda lagårdskattorna satt mitt i sitsen och molstirrade på honom.
Nå, detta var inte så märkvärdigt heller, för alla lagårdskattorna voro förtjusta i att åka. Britta Lambert brukade sätta dem i sin skottkärra och skjuta dem, alltifrån det att de voro små, och på det sättet blevo de röda kattorna likaså begivna på att åka som barnungar och brukade hoppa upp i alla arbetsåkdon. Men i herrskapets vagnar och åkdon hade de inte för vana att våga sig.
»Jaså, du vill med på stämman, du,» sade löjtnanten till katten och körde ner den ur karriolen. Den värdigades också bege sig av, men dessförinnan gav den löjtnanten en blick, som var så slug och illmarig, att han rentav kände sig illa till mods.
Innan löjtnanten kom upp till vägen, hade han att passera tre grindar, och den morgonen satt en av de rödstrimmiga lagårdskattorna på varje grindstolpe. Det var inte något så märkvärdigt, det heller, ty kattorna tyckte om att sitta på grindstolparna för att sola sig och ge akt på allt, som rörde sig på marken under dem. Men löjtnanten kunde inte hjälpa, att han tyckte, att alla kattorna den dagen hade en besynnerlig uppsyn. De sågo på honom illmarigt och gäckande, alldeles som om de visste bättre än han hur det skulle gå med hans resa. Han började nästan tro, att Britta Lambert hade rätt och att de voro småtroll och tomtar, som hade klätt sig i kattgestalt.
Nu är det ju inga goda tecken att råka så många kattor, när man börjar en resa, men löjtnanten spottade tre gånger för var katt, såsom hans mor hade lärt honom, och sedan tänkte han inte på dem vidare under åkningen. Han gick igenom planen för utdikningen och beredde sig på att lägga fram frågan, så att den blev tydlig och överbevisande.
Men han kom ovillkorligen ihåg kattorna, när han trädde in i sockenstugan. För där slog det emot honom en luft av försiktighet och ängslan. Alla bönderna sutto där med orörliga, liksom tillslutna ansikten.
Han började misstänka, att de hade ångrat sig, och så var det även. Han fick avslag på alla sina framställningar.
»Vi förstår allt, att den här utdikninga skulle vare bra för Mårbacka,» sade de, »men oss gör dä däsamma.»
Något annat svar kunde han inte förmå dem att ge.
När han kom tillbaka från stämman, kände han sig ganska modlös. Nu var ju detta ärendet avgjort för lång tid framåt. Älven, den skulle få fortfara att göra ohägn. Om det kom en främmande boskapsflock in i hans åker, så fick han driva bort den, men älvvattnet, det skulle ha kvar sin frihet att förstöra och förkväva.
Rätt som han satt och grubblade över den felslagna förhoppningen, reste han sig och gick ut i drängstugan till Lill-Bengt.
»Det gick inte, det där med älven, du Bengt,» sade han.
»Dä va lessamt, dä, löjtnanten,» sade gubben. »Regementsskrivarn sa alltid, att gårn skulle bli värd dubbelt så möcke, om en bare kunne bli åv mä Ämta.»
»Hör du, Bengt,» sade löjtnanten och sänkte rösten, »det är visst inte så många kattor kvar nu i lagården. Det är kanske bäst att låta Britta behålla dem, som finns där.»
»Ja, dä blir, som löjtnanten vell, dä,» sade Lill-Bengt.
Löjtnanten sänkte rösten än ett tag, liksom vore han rädd, att de gamla väggarna i drängstugan skulle höra vad han sade.
»Var brukade du dränka dem, Bengt?»
»Jag har gått te älva mä dom,» sade Lill-Bengt. »Jag var rädd, att di skulle flyta opp å bli sedda, om jag dränkte dom här i ankdammen.»
»Jaså, i älven,» sade löjtnanten. »Ja, det var just det jag trodde.» Han stod och funderade en lång stund. »Det är mycket, som är konstigt här i världen,» utbrast han.
»Ja, dä ä dä vesst, dä, löjtnanten,» sade gubbn.
Så länge som han levde, fick löjtnant Lagerlöf tåla sig med att älven huserade, som den behagade, nere på hans vackra åkrar. År efter år såg han hur den steg över bräddarna och bredde ut sig till en rad av småsjöar alltifrån Mårbacka ner igenom hela dalgången.
Och var gång han såg detta, talade han om de röda kattorna, som hade
suttit på grindstolparna, då han skulle fara till stämman. Kunde det
vara möjligt, att de visste, att det skulle gå illa för honom den där
morgonen? Och var det sant, att den blir straffad, som förgriper sig
på kattor? Det kunde han inte låta bli att undra över, så gammal han
blev.
