- Project Runeberg -  Mårbacka /

Author: Selma Lagerlöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Mamsell Lovisa Lagerlöf både älskade och beundrade sin bror, löjtnanten, det var inte fråga om annat, men hon kunde inte begripa varför han skulle införa så många förändringar och nymodigheter. Hon tyckte, att Mårbacka kunde få vara sådant, som det var i hennes fars och mors tid.

Och det, som var henne allra mest emot, det var, att han ville anlägga trädgård på alla sidor om boningshuset.

Hon hade varit ganska bekymrad, när han ville gräva ut Ämtan, och hon var glad, när det inte lyckades for honom. Det var ju så vackert, när den steg över sina bräddar och det bildades en hel hop blanka småsjöar nere på ängarna.

Och hon jämrade sig mycket, när som brodern tog bort de gamla blomvallarna. Det var ju en sådan ögonfägnad, när den ena åkern stod vit av prästkragar och den andra var violett av styvmorsblommor och den tredje var gul av smörblomster.

Och det var en riktig olycka, att korna inte fingo gå på skogsbete. För det visste ju alla människor, att så tjock grädde och så gult smör, som man fick, då korna gingo i skogen, det kunde man aldrig få, när de skulle beta nere på vallarna.

I hennes fars tid, och säkert många hundra år före honom, hade det varit brukligt att hugga ner ungskogen och låta den ligga kvar på marken för att sedan bränna den, där den låg, så snart som den var tillräckligt torr. Därpå hade man första året sått råg i askan, och sedan hade det vuxit en myckenhet smultron och hallon på ett sådant där svedjefall.

Och mamsell Lovisa tog förstås illa vid sig, då hon märkte, att brodern inte mer brände sådana där »fall». »Sanna mina ord!» sade hon till honom. »Snart blir det slut med alla skogsbären. Var ska de växa, när inte skogen blir avsvedd? Tänk, om alla gjorde som du!» lade hon till. »Då skulle vi aldrig mer få sitta i sommarkvällarna och se på de vackra eldarna runtom i skogsbackarna.»

Och den nya lagården var hon inte heller nöjd med. Hon förstod ju inte mycket, sade hon, men det hade hon hört, att det aldrig kunde bli någon trevnad i en stenlagård. Och så var hon förfärligt rädd, att brodern skulle förbygga sig.

Men när löjtnanten var färdig med sin nya lagård och den gamla var undanröjd och han talade om den nya trädgården, som han nu skulle anlägga, då blev mamsell Lovisa alldeles ifrån sig.

»Jag hoppas, att du vet vad du gör,» sade hon. »En stor trädgård fordrar mycken skötsel, så att du får tänka på att hålla dig med trädgårdsmästare. Jag tycker för min del, att om en trädgård inte är rensad och välskott, så är det bättre att ingen ha.»

Löjtnanten lät hennes varningar gå in genom ena örat och ut genom det andra. När hösten kom, plockade han för det första ner alla de vita staketen, som stodo kvar sedan pastor Wennerviks tid, både dem, som inhägnade köksträdgården och roskvarteret, och dem, som omgåvo gårdsplan och bakgård.

»Ja, nu är det slut med all trevnad på det här stället,» sade mamsell Lovisa. »Tänk, så trygg man kände sig, när man kom innanför alla de vita staketen! Och tänk, så roligt som det var för barnen att springa och öppna grindarna, då det kom främmande!»

»Det var så lagom roligt för den, som skulle hålla så många grindar och staket i stånd,» sade löjtnant Lagerlöf.

Han fortsatte, som han hade börjat. När staketen voro borta, plöjde han upp både den gamla köksträdgården och det lilla roskvarteret och den gamla tilltrampade gårdsplanen och platsen, där lagården hade stått, och kalvhagen, som låg an längre söder ut, så att marken skulle ligga öppen och tillgänglig, när trädgårdsanläggningen komme att taga sin början nästa vår.

»Är det sant, att du tänker på att flytta köksträdgårdslanden?» sade mamsell Lovisa. »Jag förstår ju ingenting, jag, men nog har jag hört säjas, att så länge som äppleträden får stå i kryddsängarna, så har man nytta av dem, men om man lägger ut gräsmattor omkring dem, så får man allt se sig om efter frukt.»

»Men, kära Lovisa lilla,» sade löjtnanten, »jag trodde, att du skulle bli glad åt att få en ordentlig trädgård.»

»Glad?» sade mamsell Lovisa. »Skulle jag vara glad för att du förstör allt det gamla? Snart kan man ju inte känna igen sig här på Mårbacka.»

Löjtnanten tyckte, att systern var ovanligt motstridig denna gången, och det förvånade honom så mycket mer, som hon alltid hade älskat blommor och skötte alla husets krukväxter. Men han ville inte säga ett ont ord till henne på den tiden, därför att hennes förlovning hade blivit uppslagen kort förut och hon ännu inte hade kunnat övervinna sin sorg. Hela dagarna brukade hon vandra fram och tillbaka över golvet i kökskammarn, och han hörde hennes oroliga steg in till salen, där han satt och läste. Han förstod, att hon tog så illa vid sig, därför att hon inte var sig själv mäktig. Och han tyckte nästan, att det var ett gott tecken, att hon intresserade sig för något annat än sin egen olycka. Det var bättre, att hon ogillade hans trädgårdsanläggningar, än att hon skulle hålla på att grubbla över om hon hade slagit upp förlovningen för tidigt eller om fästmannen hade tröttnat, därför att hon hade flätat lingonris i Kajsa Nilsdotters brudkrona.

På den tiden fanns det i Fryksdalen en gammal trädgårdsmästare, som i sin krafts dagar hade skött trädgårdar på flera stora ställen. Nu på ålderdomen hade han egentligen slutat upp att arbeta för andra, men han gällde för att vara ett riktigt orakel i trädgårdskonsten, och så snart som det var fråga om att anlägga en ny trädgård, brukade man anlita hans hjälp.

Löjtnanten hade bett honom komma till Mårbacka, och på våren, så snart som tjällossningen var överstånden, visade sig gubben där med sina planer och ritningar. Han fick en stor arbetsstyrka att befalla över. En hel hop buskar och träd, som rekvirerats från Göteborgs trädgårdsförening, voro redan komna, och det maktpåliggande arbetet sattes i gång.

Sedan marken först hade blivit utjämnad, gingo trädgårdsmästarn och löjtnanten hela dagen omkring och satte ner stickor i jorden för att staka ut sandgångar och gräsmattor.

Trädgårdsmästarn förklarade för löjtnanten, att det inte längre var brukligt att följa den stränga franska stilen, utan nu skulle alla gångar vara slingrande och alla rabatter och gräsmattor vara avrundade med lediga och behagliga former. Och han kallade detta, som han nu planlade på Mårbacka, för engelsk stil. Men löjtnanten hade nog sina misstankar, att stilen var gubbens egen och alls inte av något utländskt ursprung.

Mittpå gården lade de ut en stor, rund gräsmlatta, och uppe i den satte de på ena sidan ett stort buskage i form av ett ägg och på den andra likaledes ett buskage, men i form av ett ymnighetshorn. Alldeles i mitten av rundeln planterade de en hängask, och åt verandan till märkte de ut en blomrabatt i form av en stjärna och satte som vakt omkring den fyra provinsrosbuskar på var sin lilla runda plätt.

På den gamla sandplanen mitt framför köksfönsterna stakade de ut en stor trekant, som de fyllde med rosenbuskar, tagna ur det gamla roskvarteret. Ja, rosor kunde de aldrig få nog av. Längsmed framsidan av boningshuset satte de en häck av låga bukettrosor, och åt två vita törnrosbuskar gåvos hedersplatser, en utanför sängkammarns fönster och en utanför förmakets.

Löjtnanten var så road av detta arbetet, att han följde med trädgårdsmästarn hela dagen, och fru Lagerlöf stal sig också långa stunder bort från sitt sybord för att gå ute och se på anordningarna. Men mamsell Lovisa kom inte ut ur sitt rum. Detta glada vårarbete bara ökade hennes missmod. Hon skulle helst velat ha kvar den gamla nertrampade gårdsplanen med det enda lilla snåret av snöbärsbuskar, som växte framför potatiskällarn. Allt detta nya var onödigt.

Hon visste ju, att det gjorde detsamma vad hon tyckte eller sade, men det gick allt an att leva på Mårbacka också förr i världen. Detta nya skulle bara draga med sig kostnader och stora besvärligheter.

Men arbetet, det fortgick trots hennes motstånd. Utmed stallet satte trädgårdsmästarn en syrenhäck, utmed flygeln en spireahäck och på västra, norra och östra sidan om boningshuset återigen en syrenhäck. Därefter togo löjtnanten och trädgårdsmästarn itu med Wennerviks gamla trädgård. De goda äppleträden läto de stå på sin plats, men marken under dem utlades efter gubbens engelska maner i slingrande sandgångar och i gräsmattor av mångfaldigt skiftande former. Och med mycken konst och beräkning utsirades varje gräsmatta med runda eller avlånga eller trekantiga rabatter, där man satte ut mångåriga växter. Där kantade gula gullvivor violetta svärdsliljor, gulröda kejsarkronor fingo en bård av mörkblå isop, och omkring röda studentnejlikor slingrade sig en krans av skär bellis.

Blomplanerna, de blevo ju samlade uppe kring boningshuset. Längre bort i trädgården, både på norra och södra sidan, gjordes det plats för krusbär och vinbär, för jordgubbsland, för plommon, päron och en oändlighet av körsbärsträd. Men längst borta i söder, mycket avlägsen och mycket väl undangömd, låg köksträdgården.

Längst bort i norr återigen stod en liten skogsdunge med smala, sammanträngda björkar i mitten samt hägg och rönn i kanterna. Den drog den gamla trädgårdsmästarn in i sin anläggning för att på det sättet skapa åtminstone en antydan till park. Han genomskar dungen med ett otal av smala, konstfullt snodda grusgångar, och på tre ställen röjde han bort alla träd för att få plats för bänkar och bord. Det första öppna området var avlångt med soffor på alla sidor. Där skulle frun taga emot sina gäster, och därför skulle det heta tekontoret. Det andra var fyrkantigt med fyra soffor kring ett runt bord. Det var avsett för ägaren och hans främmande, och det kallade gubben skämtsamt för toddykontoret. Det tredje var illa tillgodosett, med en enda, smal bänk. Det var barnens egendom och skulle heta barnkontoret.

Men allt detta planterande lämnade mamsell Lovisa likgiltig, ja, man kan nästan säga, att hon hatade och föraktade hela tillställningen. Hon hade ännu inte varit med sin fot i den nya trädgården.

Snart nog började det komma upp ljusgrön brodd ur gräsmattorna, de nysatta buskarna slogo ut några späda, tvekande blad, de mångåriga växterna trängde upp ur rabatternas jord, ekar och kastanjer och pyramidpopplar, som hade planterats på den gamla lagårdstomten, började svälla i knopparna och visa, att de levde.

Men mitt i det ivriga arbetet råkade man ut för en oväntad svårighet. Den gamla trädgårdsmästarn måste resa hem på ett par dagar för att sköta om sin egen trädgård. Och det skulle ju ingenting ha betytt, om han bara inte hade anlagt en drivbänk på Mårbacka för att kunna draga upp litet astrar och lövkojor till rabatterna på gårdsplanen.

»Vem ska sköta drivbänken, då jag reser?» frågade gubben. »Löjtnanten vet, att en drivbänk behöver jämn eftersyn.»

»Det ska jag själv göra,» sade löjtnanten, ty han kände sig vid det laget som halv trädgårdsmästare, och han lät gubben visa sig hur han skulle vädra och vattna.

Men samma dag, som trädgårdsmästarn var rest, blev det klart och skarpt solsken, och mittpå förmiddagen kom löjtnanten helt orolig in i huset och frågade efter fru Lagerlöf.

Hon var inte till finnandes, och då rusade han in i kökskammarn till mamsell Lovisa.

»Du får lov att komma och hjälpa mig med drivbänken, Lovisa,» sade han.

I samma ögonblick kom han ihåg, att mamsell Lovisa inte ville se åt hans trädgård och inte alls brydde sig om arbetet där. Nå ja, nu var det sagt, och hon kunde inte göra mer än säga nej.

Men i dess ställe reste hon sig helt ivrigt och följde med honom. Hon hade knappast kastat en blick ner i drivbänken, där de små plantorna stodo vissna ocb slaka, förrän hon utbrast: »Det är för skarp sol åt dem. Vi får lov att skugga dem.»

Därpå skaffade hon dem skydd mot solen och räddade dem för den gången.

Nästa dag måste löjtnanten resa på en skolexamen, och när han väl var på väg, kom han att tänka på drivbänken. Det var samma stekande solhetta den dagen som den föregående. Nu skulle väl de små plantorna bli uppbrända.

Så snart han kom hem, skyndade han till drivbänken. Där var allt, som det skulle vara. Plantorna stodo raska och raka.

Han blev både förvånad och eftertänksam. Systern hade alltså tänkt på de små stackarna, som han hade glömt bort. Han beslöt genast, att han skulle glömma bort både att vattna i drivbänken och att stänga den till kvällen.

Långt efter sedan de hade ätit kvällsvard, reste han sig helt bestört. »Och jag, som håller på att glömma bort drivbänken!» sade han. »Den skulle vil ha varit stängd för längesedan.»

Mamsell Lovisa sade ingenting, utan lät honom gå och se efter. Men när löjtnamten kom till drivbänken, fann han fönsterna nerfällda och mattorna pålagda.

Nästa dag gjorde löjtnanten inte så mycket som såg åt drivbinken. Han hade alldeles glömt bort den. Men de små plantorna foro inte illa fördenskull. Mamsell Lovisa rensade och luckrade omkring dem, vattnade och vårdade dem.

Det var ganska besynnerligt, att alla utom hon glömde drivbänken. Ingen talade om den, ingen såg om den. Om inte hon hade varit, skulle alltihop, som var sått där, ha förstörts.

Hon längtade förstås efter att den gamla trädgårdsmästarn skulle komma tillbaka, så att hon skulle slippa detta arbetet, men så länge som han var borta, fick hon väl fortsätta.

Emellertid dröjde det längre än beräknat, innan mäster kom, och de små plantorna började bli förvuxna. Det blev ingen amnan råd, än att mamsell Lovisa måste sätta ut dem på rabatterna.

Och när hon hade gjort så mycket, så kunde hon inte annat än hålla i med att rensa och vattna hela sommarn, ända tills att lövkojor och petunior och astrar och lejongap stodo i blom.

Men när den omsorgsfullt formade stjärnan framför trappan på Mårbacka stod i prunkande färgglans, då hade på något besynnerligt sätt den värsta smärtan försvunnit ur mamsell Lovisas sjuka hjärta. Det var de små plantorna, som hade återgäldat den vård, som hon hade gett dem. De hade skänkt henne ett nytt intresse, ett nytt verksamhetsfält.

Och löjtnant Lagerlöf behövde aldrig anställa någon trädgårdsmästare på Mårbacka. Mamsell Lovisa hade ärvt det gamla Wennervikska släktdraget, och det blev hon, som åtog sig vården om trädgården. Blommorna voro hennes förtrogna vänner. De älskade henne, såsom hon älskade dem. Människor undrade hur hon var i stånd att få dem att blossa och glöda såsom ingenstans annars. Man visste inte, att de lånade färger och fägring av hennes gångna lyckodröm.


Project Runeberg, Sat Jan 13 00:05:46 1996 (runeberg) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/mbacka/32.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free