- Project Runeberg -  Mårbacka /

Author: Selma Lagerlöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

När löjtnant Lagerlöf och hans små döttrar gingo omkring i trädgården eller ute på ägorna, brukade de ofta resonera om hur det skulle bli, ifall kungen komme till Mårbacka.

Se, det var ju så på den tiden, att kungen åkte igenom Värmland flera gånger om året på vägen till eller från Norge, och han måste ju ta in någonstans för att äta och vila. Oftast låg han över i Karlstad, hos landshövdingen, men det var inte heller ovanligt, att han ärade de stora herrgårdarna, som lågo bra till och kunde ta emot honom, med ett besök.

Nu fanns det ju inte minsta förhoppning, att kungen skulle komma till ett så litet och obekant ställe som Mårbacka, som till på köpet låg långt från stora stråkvägen. Men detta generade inte löjtnanten eller hans små flickor det ringaste. Det skulle kanske inte ha varit så roligt att tala om saken, om det hade varit någon utsikt till att talet skulle gå i uppfyllelse.

Nu hade de bara glädje av att tänka sig hur de skulle resa äreport åt kungen och stå och kasta blommor framför vagnen, då han kom körande.

De små flickorna undrade om de inte finge lov att vara vitklädda, då kungen kom, och löjtnanten lovade dem frikostigt, att Maja Råd, som var den förnämsta sömmerskan i Östra Ämtervik, skulle få sy dem nya, vita klänningar för den högtidligheten.

Löjtnanten och barnen gjorde upp för sig, att när kungen kom åkande på vägen framemot Mårbacka, så skulle han helt hastigt skygga ögonen med handen liksom för att se bättre.

»Vad är det jag ser?» skulle kungen säga. »Vad är det för ett stort, vitt hus där på ängen? Består de sig med två kyrkor i den här församlingen?»

»Nej, Ers majestät,» skulle då löjtnant Lagerlöf svara, för han skulle åka med i kungens vagn och sitta mittemot honom på baklängessätet, »det där vita huset är inte någon kyrka, utan det är min lagård.»

Då skulle kungen se stort på löjtnanten, och så skulle han säga:

»Du måtte vara tusan till karl, du, Erik Gustav, som har byggt dig en sådan lagård.»

Hur man skulle rymma kungen och allt hans följe i den lilla envåningsbyggnaden på Mårbacka, det var ju ett nästan olösligt spörsmål. Men löjtnanten hade ju många gånger talat om att han skulle bygga en övervåning, och de kommo sams om att bara den bleve färdig, skulle det vara en smal sak att taga emot kungen.

Fast nog bleve det väl litet trångt i alla fall. Löjtnanten och fru Lagerlöf skulle kanske få ligga på hörännet den natten, och barnen, de skulle få hålla till i kaninburen.

Det var förskräckligt roligt, detta med kaninburen. Det väckte de små flickornas stora förtjusning.

Och så undrade de vad kungen skulle säga om trädgården.

Jo, han skulle säkert förundra sig över att det så här långt borta på bondlandet fanns en trädgårdsanläggning i den riktiga engelska stilen.

Om han sade något i den vägen, så skulle löjtnanten genast sända bud till den gamla trädgårdsmästarn och glädja honom med att kungen hade berömt hans gångar och rabatter.

Och när kungen reste från Mårbacka, skulle han ge fru Lagerlöf en guldbrosch och mamsell Lovisa ett guldarmband och den gamla hushållerskan skulle få en stor schalnål av silver.

Men innan kungen steg upp i sin vagn för att åka vidare, skulle han skaka hand med löjtnanten och säga: »Tack och heder ska du ha, Erik Gustav Lagerlöf! Inte är det någon stor bit av mitt rike, som befinner sig i din ägo, men jag ser, att du tar god vård om den.»

De orden skulle löjtnanten sedan glädja sig åt, så länge han levde.

Både löjtnanten och barnen hade riktigt roligt, medan de på det där sättet gjorde sig kalas i tankarna.

Det var kanske skada ändå, att kungabesöket inte kunde bli verklighet, men det var ju omöjligt, förrän löjtnanten hade byggt en övervåning.

Och tänk, att alldeles i slutet av 1860-talet, då tyckte sig verkligen löjtnanten vara så färdig med allt annat, att han kunde börja bygga om manbyggnaden. Oavsett kungabesöket, så voro de allt bra trångbodda i det gamla envåningshuset från pastor Wennerviks tid, och han ämnade öka på det med ännu en våning.

Det var nog inte så, att huset stod kvar alldeles i sitt gamla skick. Redan för en åtta, tio år sedan hade löjtnanten huggit upp större fönsteröppningar och tagit bort de låga, smårutade fönsterna. Han hade också satt upp nya kakelugnar, låtit tapetsera i förmak och sal och byggt en stor, rymlig veranda i stället för den forna förstukvisten.

Men nu förestodo mycket större omvälvningar. Hela taket skulle rivas, takstolarna skulle bli resligare och timmerväggarna höjas.

Året innan taket skulle tagas av byggnaden, hade löjtnanten ett par byggnadskunniga arbetare gående på Mårbacka, som gjorde i ordning de nya takstolarna, så att taket sedan skulle kunna resas och täckas så fort som möjligt.

Han hade nätt och jämnt hunnit att få dem färdiga, då han fick underrättelse, att hans svärfar hade avlidit.

Det blev en stor sorg och ett tungt slag desslikes. Löjtnanten kände strax, att nu hade han förlorat sitt bästa stöd. Hädanefter hade han endast sig själv att lita på. Nu måste han med sitt arv betala all åsamkad gäld. Sönerna började bli vuxna och skulle snart sändas till Uppsala. Han höll det för klokast att låta det anstå med ombyggnaden av Mårbacka för något år.

Men det, som blir uppskjutet, blir gärna ogjort. Det kom ständigt nya binder i vägen för detta bygget. Ena året blev han sjuk, det andra måste han hjälpa en av sina svågrar, som hittills hade varit en rik man, men nu måste ha årliga understöd. Alltmedan löjtnanten hade arbetat och ordnat med sin gård, hade åren gått, nästan utan att han hade märkt det. Han var nu en femtio års man, och den forna djärva företagsamheten hade kanske vikit ur sinnet.

Men det var inte med lätt hjärta, som han avstod från att bygga om Mårbacka. Det var detta, som skulle ha varit kronan på hans verk. Under hela sitt liv hade han drömt om att få resa en riktig herrgårdsbyggnad på den älskade hemgården.

De stora staplarna med färdiggjorda takstolar lågo kvar på bakgården i många år. Men löjtnanten tyckte inte om att se på dem. Han vände bort huvudet, då han gick förbi dem.

Hans små döttrar hade ju varit förfärligt glada, när han hade börjat laga till takstolarna, och det inte bara för kungabesökets skull. Det var nog ändå viktigare, att man nu skulle få en salong att dansa i och att gården skulle få två våningar och bli lika ståtlig som brukspatron Wallroths Gårdsjö och ingenjör Noreens Herrestad.

De blevo oroliga över att företaget tycktes uppskjutas år efter år, och en gång tog en av dem mod till sig och frågade fadern när han skulle börja att resa de där takstolarna.

»Det blir visst aldrig, det, barnet mitt,» sade han, och härvid ryckte det i hans ansikte, och rösten skälvde till, som om han skulle börja gråta. Han bemannade sig dock hastigt. »Men det gör ju också detsamma, du,» tillade han raljerande. »Nu håller de på att bygga järnväg till Norge. Hädanefter kommer kungen inte att begära nattlogi varken på Mårbacka eller på någon annan herrgård i Värmland.»


Project Runeberg, Sat Jan 13 00:05:46 1996 (runeberg) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/mbacka/33.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free