Löjtnant Lagerlöf hade den fasta övertygelsen, att det, som barn framför allt annat borde lära sig, för att de skulle bevara hälsa och krafter hela livet igenom och bli nyttiga och dugliga människor, det var att sova middag.
För det ändamålet tog han var dag, sedan han hade ätit middag, de två yngsta barnen med sig ner på gårdskontoret, som befann sig i en liten flygel på högra sidan av gårdsplanen.
Det var ett ganska stort rum, och där inne såg det visst ännu ut som i de gamla prästernas tid, då det hade varit deras ämbetsrum. På kortväggen, mittemot dörren, fanns ett fönster, och under detta stod en lång, svart skinnsoffa med ett avlångt bord framför. Utefter norra långväggen stod först en säng, så en svart skinnstol, därefter följde det stora, svarta skrivbordet och en hög chiffonje. Utefter södra långväggen funnos likaledes en säng och en stol, klädd med svart skinn. Men sedan följde kakelugnen, och bortom denna hängde tre jaktbössor, ett par jaktväskor av sälskinn, en stor ryttarpistol och ett par kruthorn. En florett korsade en avbruten sabel, och ett stort älghorn satt mitt i vapenkretsen.
På östra kortväggen fanns ingångsdörren med ett väggfast klädskåp på den ena sidan och ett bokskåp på den andra. På golvet i klädskåpet stod löjtnantens vackra penningskrin med konstlås och täta beslag, detsamma, som regementsskrivarn hade begagnat och som var litet kolnat i ena hörnet, därför att det en gång hade hållit på att bli uppbränt av tjuvar. I bokskåpet förvarade löjtnant Lagerlöf sina stora kontorsböcker, och dessutom funnos där två generationers skolböcker. Många årgångar av »Europeiska följetongen» trängdes med Homeros, Cicero och Livius. Peter den stores och Fredrik den andres historia voro förvisade hit ner, därför att de voro bundna i simpla, gråa pappband, och likaså Vilhelm von Brauns arbeten, men inte för bandens skull, utan av andra orsaker. På golvet lågo lantmäteriredskap från den tiden, då löjtnant Lagerlöf tjänstgjorde vid storskiftet, och dessutom funnos där lådor med metkrokar, långrevar och mycket annat.
Det första, som skulle göras, sedan löjtnanten och hans små d ttrar hade kommit in på kontoret, var att jaga ut flugorna. Man slog upp dörrar och fönster, löjtnant Lagerlöf tog en handduk för att schasa med, och de små barnen knöto av sig sina förkläden och svängde med dem. Och de viftade och jagade, de klevo upp på stolar och bord. Flugorna flögo och surrade och ville inte ut, men till sist måste de ju ge sig av.
När alla flugorna voro borta, hängde löjtnant Lagerlöf upp handduken på väggen, och barnen bundo på sig sina förkläden, och fönster och dörrar stängdes. Men det fanns en fluga, som de kallade »den gamla kontorsflugan». Hon var van vid den dagliga jakten och förstod att gömma sig undan, medan den pågick. Och så snart som det blev stilla och lugnt, kom hon fram och satte sig i taket.
Det gjordes dock ingen ny jakt efter henne, därför att både löjtnanten och barnen visste, att hon var dem för slug. Henne kunde de inte bli av med, utan nu övergingo de till det nästa, som skulle ombesörjas före middagssömnen.
De lade upp två skinnklädda kuddar och en dunkudde på skinnsoffan till huvudgärd åt löjtnant Lagerlöf, och han sträckte ut sig, lade ihop ögonen och låtsade sova.
Men då kommo de små barnen farande och kastade sig över honom med höga rop. De blevo slängda tillbaka som små nystan långt utåt rummet, men de kommo igen som envisa hundvalpar. De sleto honom i skägget och rufsade till honom i håret och klättrade upp i soffan och gjorde allt möjligt ofog. När de hade fått sitt lystmäte av lek, alla tre, slog löjtnant Lagerlöf ihop händerna och sade: »Nu är det slut.»
Det hjälpte inte ett dugg, utan barnen höllo på som förut. De kröpo upp i soffan, kastades som små bollar utåt golvet, kommo tillbaka igen och skreko och regerade.
När detta hade varat en stund, slog löjtnant Lagerlöf ihop sina händer två gånger och sade, att nu var det riktigt slut.
Det hjälpte inte det minsta, utan barnen kommo farande emot honom under skrik och skratt, slängdes långt utåt golvet och kommo tillbaka igen. Men nu varade det inte länge, förrän löjtnant Lagerlöf slog ihop händerna tre gånger och sade, att nu var det slut, riktigt slut.
Och med detsamma blevo barnen tysta och kröpo upp i var sin säng. De drogo fram var sin vita örngottskudde, som de lade under huvudet, och sträckte ut sig för att sova.
Men om en liten stund började löjtnant Lagerlöf på att snarka. Han snarkade inte så värst hårt, men alltid var det tillräckligt för att de två barnen, som skulle lära sig att sova middag, höllos vakna av det.
De fingo inte stiga upp, de fingo inte röra sig eller tala med varandra, utan de skulle ligga stilla, där de lågo.
De tittade på trasmattorna på golvet och kände igen fru Lagerlöfs och mamsell Lovisas gamla klänningar, som hade blivit sönderklippta till mattväft. De sågo på porträttet av general Malmborg, som hängde på väggen mellan två bataljstycken, de sågo på bläckhornet och pennan, på älghornet och jaktväskorna, på fäktfloretten och den vittberömda bössan, som hette »Hardödarn». De följde med figurerna i täcket och räknade stjärnorna på tapeterna, spikhuvudena i golvet och rutorna på gardinerna. Tiden blev allt lång för dem.
De hörde glada röster utanför fönstret från de barnen, som voro så stora, att de inte behövde lära att sova middag. De gingo och åto körsbär och krusbär och äpplekart, och de voro lyckliga och fria.
Deras enda hopp stod till den gamla kontorsflugan. För hon surrade
och surrade runtom löjtnant Lagerlöfs ansikte och gjorde så mycket
väsen hon kunde. Och om hon bara höll ut, skulle hon väl med tiden
komma så långt, att hon fick honom vaken.
