- Project Runeberg -  Mårbacka /

Author: Selma Lagerlöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Klockan halv sju på morgonen satte barnpigan in en brasa i kakelugnen i barnkammarn på Mårbacka, och klockan sju skulle barnen stiga ur sängarna och börja kläda sig.

När de voro färdiga, så där vid halvåttatiden, och sängarna helt hastigt hade blivit uppbäddade, kom en bricka upp från köket, på vilken stodo vällingtallrikar med gräddrosor och stora smörgåsar av hembakat knäckebröd. Det var dagens första måltid.

Ända till klockan åtta sutto barnen vid ett stort, svart bord, som stod framme vid fönstret, och läste läxor. De voro alltjämt kvar i barnkammarn. Den måste tjänstgöra som skolrum, något annat fanns inte att tillgå.

Så snart åttaslaget hade klingat, slogos böckerna samman, ytterkläderna sattes på, och det bar av ut i den skumma vintermorgonen. Vad väder det var, det frågade de inte alls efter, de bara skyndade sig ut för att undersöka om det fanns skridskois på dammen eller om det kanske var lämpligare att åka kälkbacke i allén eller om ingen annan förströelse gavs än att gå ner i lagården och se på kaninungarna och rasa med vallhunden.

Strax före nio åts frukost, som brukade bestå av ägg eller av plättar eller av stekt sill med stuvade potatis eller av paltbröd med fläsk och sås. Vid frukosten satt man inte till bords. Man gick fram och tog sig mat i tur och ordning och satte sig att spisa vid småborden.

Klockan nio måste ätningen vara överstökad, ty då började studierna. Återigen gick man upp på barnkammarn och satte sig att läsa, skriva och räkna vid det stora, svarta bordet ända till klockan tolv. De små flickorna läste inte längre för herr Tyberg, utan hade fått till guvernant Ida Melanoz, klockar Melanoz äldsta dotter, som hade ärvt hans goda huvud och förmåga att undervisa.

Klockan tolv åt man middag vid det runda salsbordet. En av småflickorna läste till bords, en annan läste ifrån bordet. När de hade ätit, kysste de far och mor på hand och tackade för mat. Det var aldrig tyst under ätningen, utan löjtnant Lagerlöf höll målron vid makt. Det var märkvärdigt, att han alltid kunde finna något att språka om. Men om det inte hade hänt honom något annat, än att han hade råkat en gammal gumma på vägen, så kunde han göra en hel historia av mötet.

Mellan ett och två skulle barnen igen vara ute, men de skyndade sig som oftast tillbaka in redan före tvåtiden för att hinna gå igenom läxorna, innan eftermiddagslektionerna började.

Från två till fyra sutto de vid skolbordet, och efter fyra började de läsa på läxorna för nästa dag.

Men längre än till fem fingo de inte hålla på med detta. Nu skulle de ut igen, och denna gång företogo de färder till någon längre bort liggande, riktigt hög kälkbacke. En tid hade de en stor gumse att köra med, och detta var ju ett ofantligt stort nöje.

När de kommo tillbaka in, hade de en angenäm stund. Brasan var tänd i salen, och på det hopslagna spelbordet fanns det framsatt smör och bröd och en bägare dricka. Det där att sitta eller ligga framför brasan och äta smörgås tyckte barnen mycket bra om. De språkade och lade planer. Detta var egentligen den enda stund på dagen, som de hade för sig själva.

Då den sista glöden i kakelugnen var förkolnad, tändes lampan på det runda bordet framför soffan. Nu var det fru Lagerlöf, som tog hand om undervisningen och lärde sina små döttrar att sy, virka och sticka strumpor. Hon ägde ett exemplar av H. C. Andersens Eventyr, och när hon tyckte, att det hade gått bra med arbetet, brukade bon som belöning läsa eller berätta om Reisekammeraten eller Fyrtøiet eller De vilde Svaner. Det fanns också så vackra och lustiga teckningar i den där boken. Det var nästan likaså roligt att se på dem som att höra sagorna.

Klockan åtta åts kvällsvard, och nu först kom lötnant Lagerlöf till synes. Ända till dess hade han suttit nere på kontoret och skrivit i sina stora räkenskapsböcker.

Och nu, efter hela denna dag, som var så arbetsfylld och så strängt indelad, fick man äntligen slå sig lös. Barnen fingo lägga undan sina arbeten, löjtnanten slog sig ner i gungstolen och berättade skolpojkshistorier, sådana som den om mamsell Broström, eller också skildrade han den underbara Jenny Lind som Norma eller Regementets dotter och Emilie Högqvist som Jungfrun av Orléans.

Eller också, ifall han inte var hågad för att prata, lät han fru Lagerlöf eller mamsell Lovisa läsa högt ur Tegnér. Något mer härligt än Fritiofs saga trodde han inte fanns i denna värld. Hellre än att vara kejsare av Frankrike eller tsar av Ryssland ville han vara den Lundaprofessorn, som hade besjungit Fritiofs och Ingeborgs kärleksöden. Han tyckte också mycket om Runeberg och hörde gärna både Fänrik Ståls sägner och hans episka dikter föreläsas. Men han tyckte just inte om, när någon sade, att den finska skalden var större än Tegnér.

Ibland, och det var det roligaste av alltsammans, satte han sig vid det gamla klaveret och slog an några ackord. »Kom nu, barn,» ropade han, »så ska vi sjunga Bellman.»

De små flickorna läto inte bedja sig. De voro genast borta hos honom, och så gick det under lust och fröjd löst på Bellman. De började alltid med Gubben Noak och Joakim uti Babylon. Sedan sjöngo de om Fader Movitz och Mutter på Tuppen, om dansmästar Mollberg och hans sorgliga äventyr på källaren Rostock.

Löjtnant Lagerlöf satt och hamrade på ackompanjemanget och småsjöng för att hålla takt och melodi. Men de små barnen satte i med full hals. De sjöngo, så att det hördes genom hela huset.

Detta var liv och rörelse. Det var munterhet efter den arbetsfyllda dagen. Inte förstodo de mycket av vad de sjöngo, men melodierna värmde och väckte deras domnade livsandar. Ack, så vackert det lät, när Ulla dansade i engageanter, flor och fransar, eller när Fredman sjöng, att det var likaså långt till månda'n som från norr till söder! Och kunde de annat än ha roligt, när den ständigt olycksaliga Mollberg hoppade ner i sån, där krögarmor hade sin lutfisk, eller när kalastårtan vid den stora båtfärden kom fram, beströdd med socker och kanel och ansjovis?

Men det bästa var väl i alla fall, att de fingo sjunga ut så mycket de orkade. Och löjtnanten lät dem hållas. Han rättade dem aldrig. Han störde dem aldrig med att påminna dem om att det fanns sådana saker till som modulation och samsjungning. Och de voro fullt övertygade, att de sjöngo Bellman alldeles riktigt, så som han skulle sjungas.

På väggen ovanfor klaveret hade löjtnanten själva Karl Mikael sittande med lutan i famnen, och han brukade se upp till honom, liksom väntade han, att den oförliknelige skulle ge honom ett gillande leende.

Men nu hände det sig en gång, att fanjunkar von Wachenfeldt var kommen till Mårbacka. Han satt i sin kakelugnsvrå som vanligt, och mamsell Lovisa småpratade med honom, alltunder det att löjtnanten hade slagit sig ner vid klaveret med barnen omkring sig, som sjöngo Bellman med full hals och inte visste annat, än att de sjöngo riktigt och rätt.

»Är det inte märkvärdigt, att ingen av barna har fått röst?» viskade mamsell Lovisa till fanjunkarn.

»Ja, att de inte har fått sångröst, det kan de inte hjälpa,» svarade han lika lågmält. »Men om de åtminstone gjorde bruk av sitt gehör!»

»Det är förunderligt, när bägge föräldrarna är musikaliska. Tycker inte Wachenfeldt det?» sade mamsell Lovisa och suckade. »Jag kan inte förstå, att Gustav står ut.»

»Han hör det inte så, som det låter för våra öron,» sade fanjunkarn. »Han älskar de här barnen mer än allt annat.»

»Ja, folk brukar tala om att se med kärlekens ögon,» sade mamsell Lovisa. »Det finns kanske också något, som heter att höra med kärlekens öron.»

»Var säker på det!» sade fanjunkar von Wachenfeldt, och han visste vad han talade om.

Det var inte utan, att en av de små sångerskorna råkade höra detta samtal och sedan berättade för de andra vad hon hade hört, och detta gjorde nog sitt till, att Bellmanssången så småningom avstannade på Mårbacka.

Men långt efteråt, genom hela livet, sitter kärleken till Bellmanssången kvar i hjärtat på alla Mårbackabarnen. De älska den inte bara för dess lustighet och vemod och smekande skönhet, de älska den inte bara för dess egen skull, utan därför att den minsta ton från den Bellmanska lutan återför i deras minne den aldrig svikande ömhet, som lyckliggjorde deras barndom.


Project Runeberg, Sat Jan 13 00:05:48 1996 (runeberg) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/mbacka/38.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free