- Project Runeberg -  Mårbacka /

Author: Selma Lagerlöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Sommaren år 1866 var en ovanligt stor barnskara samlad på Mårbacka.

Det var för det första Daniel och Johan Lagerlöf, sönerna i gården, och det var Teodor och Otto och Hugo Hammargren, som voro deras kusiner på farssidan och gästade Mårbacka under sommarferierna tillsammans med sina föräldrar. Vidare var det Ernst och Klas Schenson, som voro kusiner på morssidan och som likaledes tillbringade hela sin sommar på Mårbacka. Men det var inte nog med dessa, utan man kunde också räkna Herman och Bernhard och Edvin Milén, som bodde i granngården, med till sällskapet och även Adolf Noreen, som bodde på Herrestad nere vid kyrkan, men brukade vandra till Mårbacka ett par gånger i veckan för att få leka och roa sig med de andra pojkarna.

Dessutom funnos där Anna och Selma och Gerda Lagerlöf, men Gerda, hon var innu inte mer än tre år, så hon kunde rakt inte tas med i räkningen, och Anna och Selma, de hade heller ingenting att betyda, när det fanns en så stor skara pojkar tillstädes.

Den sommarn hade pojkarna hittat på ett mer trevligt och lyckat tidsfördriv än något föregående år. Under de första veckorna hade de levat som vanligt. De hade plockat bär och gungat i slänggunga och sovit i gröngräset och skjutit med pilbåge och slagit trissa och lekt springlekar, men en vacker dag hade de tröttnat vid allt detta. De hade visst tyckt, att det blev för mycket av ledighet och tomma förströelser, och de började tala om att de borde gripa sig an med allvarsamt och fruktbärande arbete.

De kastade sina blickar på en liten bit skogsmark, som utbredde sig tätt ovanför allén och begränsades av vägen och vägdiket på ena sidan och av det lodrätt uppstigande Asberget på den andra. I norr utgjordes gränsen av en gärdesgård och i söder av en djup grushåla, så att hela området, som kanske kunde uppskattas till ett sextondels tunnland, var väl avskilt och ensamtliggande.

Då gossarna undersökte det närmare, funno de, att det var rikligt försett med stora stenblock samt att vegetationen egentligen utgjordes av enbuskar, unggranar och ormbunkar. I norr genomfors den lilla utmarken av en bäck, som visserligen uttorkade under högsommarn, men vars stränder pryddes av några präktiga albuskar. I sprickorna i Åsberget växte stensöta, som pojkarna satte mycket värde på, långt i söder funnos fyra fullväxta granar, och mittpå området stod en stor, grenig tall. Hela jordstycket föreföll oberört av all kultur och ägde inga andra invånare än ekorrar, hackspettar och stackmyror.

Pojkarna tyckte nu, att denna vildmark borde komma i åtnjutande av civilisationens välsignelser, och beslöto att flytta dit som nybyggare. Deras första åtgörande var att välja sig boplatser. Teodor Hammargren, som var sexton år och den egentliga ledaren av företaget, lade beslag på ett högt klippblock, som sköt upp som ett torn och erbjöd en ståtlig utsikt över hela kolonien. Daniel Lagerlöf, som var femton år och närmast i ålder och anseende, tillägnade sig de fyra fullväxta granarna och en vacker klippvägg bakom dem. Johan Lagerlöf och Otto Hammargren, som voro mycket goda vänner och skolkamrater, hade ingått kompaniskap och beslöto sig för att tillägna sig det nordligaste området med den uttorkade bäcken och aldungen. Ernst Schenson, som bara var tolv år, nöjde sig med ett klumpigt stenblock, som ingen kunde begripa vad han skulle få för glädje av. Hans bror Klas, som bara var en liten pojke, valde också ett stenblock, men han ansågs ha fått en bättre lott än brodern, därför att han hade en skuggande enbuske i närheten. Hugo Hammargren begärde för sin del den enda stora tallen, och den var det ingen som missunnade honom. Herman Milén, som var tio år, uppsökte åt sig en stor, kullfallen gran, som låg med roten i vädret och stammen full av kvistar. Hans små bröder Bernhard och Edvin, som voro tvillingar och bara åtta år gamla, höllo på att ingenting få, men slutligen tilldelades dem var sin granstubbe. Adolf Noreen hade inte varit på Mårbacka den dagen, då delningen ägde rum, och det blev stor uppståndelse, när han kom och begärde att få sin del med av bytet, ty nu var ju redan varje lämplig plats upptagen. Lyckligtvis hittade Teodor Hammargren på att anvisa honom en avsats i själva bergväggen, och därmed blev den oron stillad.

Men om Anna eller Selma hade hoppats på att också få sig boplatser anvisade i nybygget, så blevo de allt grymt bedragna. De voro ju bara flickor, och det var visst ingen av pojkarna, som så mycket som tänkte på att de kunde ha velat vara med.

Gossarna hade så förfärligt mycket roligt för sig uppe i sitt nybygge. Teodor Hammargren fraktade upp mossa på sitt torn, så att han fick en bekväm sittplats, och byggde sig en stentrappa, så att han lätt kunde komma upp och ner. Daniel Lagerlöf röjde upp marken mellan granarna och bergväggen och gjorde sig en liten salong med mossklädda stenbänkar på tre av sidorna, och detta blev den trevligaste av alla anläggningarna. Johan och Otto byggde inne i sitt alsnår en halvrund torvsoffa. Den prisades också som en mycket lyckad boningsort. Ernst Schenson skaffade sig en bred mossbänk och hade stenblocket till ryggstöd, men hans bror Klas var en liten lätting och sträckte ut sig på marken under sin enbuske utan att göra sig besvär att släpa ihop stenar och mossa till någon bänk. Hugo Hammargren hade tiggt sig några brädbitar av löjtnant Lagerlöfs snickare och spikade upp dem i tallen, så att han fick en ypperlig sittplats. Adolf Noreen gjorde sig en mossbädd uppe på sin klipphylla och hade det utmärkt, sedan han väl hade klättrat dit upp. Herman Milén hade grävt sig en grotta under trädroten, och till och med de små tvillingarna hade lagt litet mossa på sina stubbar.

Men Anna och Selma, de hade ju ingenting att bygga och ställa i ordning. De gingo nere vid gården alldeles ensamma och övergivna och visste inte vad de skulle hitta på att roa sig med.

Pojkarna fingo mer och mer roligt, alltsom deras samhälle utvecklade sig. De började snart känna behov av en ordnad förvaltning och rättsskipning, och de utvalde Teodor Hammargren till högsta styresman och domare. Daniel Lagerlöf blev myntdirektör och fick skriva ut papperspengar, Johan blev länsman och Otto Hammargren fjärdingsman. Och sedan de väl hade fått pengar att röra sig med, började de köpa och sälja stenbrott och grustag och mossfång och stenblock och jord. Och somliga gjorde goda affärer och blevo rika, men Hugo Hammargren och Herman Milen, de voro riktiga slösare och gjorde sig dessutom skyldiga till tillgrepp av stensöta på annans mark, så att länsmannen måste sätta dem i arrest i den gamla smedjan, som låg så bra till hands just i vägkanten.

Anna och Selma, de gingo alldeles för sig själva nere vid gården. Och Anna Lagerlöf, hon sade, att nästa gång som pojkarna bådo henne om att virka en boll åt dem, skulle hon säga nej, och inte heller skulle hon hjälpa dem med att koka knäck. Och Selma Lagerlöf, som inte var mer än sju år, hon visste inte vad hon skulle hitta på för att förarga pojkarna, men hon skulle då åtminstone neka dem att köra grus i hennes lilla vagn.

Livet uppe i kolonien, det blev så spännande, att alla pojkarna försäkrade, att de aldrig hade haft så roligt. Så till exempel brukade de komma samman till stämmor för att överlägga om statens angelägenheter. Och de fattade beslut om anläggning av vägar och byggande av en stor stenbro över vägdiket, som skilde kolonien från yttervärlden. Och arbetet skulle utföras så, att alla gossar, som voro över tolv år, skulle bli stenbrytare och rödjare, men alla de små borde bära fram grus. Men sedan befanns det, att Herman Milén och Hugo Hammargren inte ville hjälpa till med arbetet, och därav uppkommo många allvarsamma förvecklingar. Hugo och Herman betraktades som samhällets olycksbarn, som inte brydde sig om lagar och förordningar. De voro inte en gång rädda för smedjan, så att man visste inte vad man skulle tillgripa för åtgärder mot dem.

Men Anna och Selma, de gingo nere vid gården och försökte roa sig genom att skjuta med pojkarnas övergivna pilbågar och slå med deras trissor. Och de sade, att de tyckte, att det var precis lika roligt, då det var vinter och alla pojkar voro i skolan. Och Anna lovade, att aldrig mer skulle någon pojke få se på hennes stora docka, som hon hade fått av sina mostrar och som var alnshög och hade strumpor och skor och snörliv och krinolin och egen säng med kuddar och lakan och eget klädskrin och allt, som tänkas kunde.

Men uppe i kolonien utvecklade sig samhällslivet allt rikare. Och en vacker dag föreslog någon på stämman, att där borde öppnas ett värdshus.

Förslaget gick igenom, och myntdirektören Daniel Lagerlöf blev utsedd till värdshusvärd, därför att han hade den rymligaste bostaden.

Men den nya värdshusvärden måtte ha funnit det mödosamt att stilla kundernas behov av hemmabryggd sockerdricka och skogshallon och äpplekart och stensöta. Med ens påminde han sig, att han hade ett par systrar.

Han gick genast ner till gården och fann dem vid dammen, där de höllo på och seglade med pojkarnas båtar och talade med varandra om att de aldrig mer skulle leka med någon av pojkarna, nej, de skulle inte så mycket som se åt dem.

»Ni kan få komma opp i nybygget, flickor, och bli uppasserskor på mitt värdshus,» sade deras bror.

Och Anna och Selma, de läto båtarna segla, vart de behagade. De sade inte ett ord om att de allthittills hade blivit bortglömda och lämnade att sköta sig själva. De bara följde med upp till gossarnas koloni och voro sälla och lyckliga.


Project Runeberg, Sat Jan 13 00:05:49 1996 (runeberg) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/mbacka/39.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free