- Project Runeberg -  Mårbacka /

Author: Selma Lagerlöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Det var Lars i London och Sven i Paris och Magnus i Wien och Johan i Prag och Per i Berlin och Olle från Maggebysäter och stalldrängen och drängpojken.

Och Lars i London och Sven i Paris och Magnus i Wien och Johan i Prag och Per i Berlin, de voro alls inga utlänningar, utan dagsverkare på Mårbacka. Det förhöll sig nämligen så, att det hade roat löjtnant Lagerlöf att kalla upp sina torpstugor efter Europas förnämsta städer.

Lars i London och Magnus i Wien hade hela dagen gått och plöjt på gärdet nedanför lagården. Sven i Paris hade fodrat korna, och däremellan hade han hjälpt till i potatislandet. Johan i Prag hade plockat upp potatis, men Per i Berlin hade ingenting gjort. Han hade haft ryggvärk, så att han inte kunnat arbeta, och nu hade han gått fram till herrgården bara för att förströ sig. Stalldrängen hade gått i stallet och ställt med hästarna, och däremellan hade han huggit ved. Drängpojken hade gått i potatislandet. Olle i Maggebysäter hade inte alls arbetat vid gården. Han hade bara vandrat till Mårbacka för att köpa en skäppa råg.

Det var höst och ruskväder, men nu var det aftonvardsvila mellan halv fem och fem, och de voro inkomna i drängstugan. Och de voro leriga om fötterna, och kläderna voro dävna, och karlarna voro sura och missnöjda.

De tände på en torrvedsbrasa i spisen, och de slogo sig ner runtomkring den. Lars i London, som hade det största torpet och som var den duktigaste av alla arbetarna, tog plats på huggkubben mitt framför elden, och Magnus i Wien, som var nära nog lika god arbetare som Lars i London, satte sig bredvid honom på en trebent skomakarestol. Sven i Paris, som tyckte, att han var likaså god som någon av de andra, fastän han gick i lagården och ställde med kreaturen, han satte sig på själva spishällen med ryggen åt elden utan att fråga efter, att han skymde bort brasan för de andra. Johan i Prag satt på den andra skomakarestolen, och gubben i Berlin satt på en sågbock ett stycke bakom de andra. Stalldrängen satt på sängkanten och dinglade med benen, drängpojken hade flugit upp på hyvelbänken, och Olle i Maggebysäter satt ända nere vid dörrn på en rödfärgstunna och höll fötterna på den nyköpta rågskäppan.

Lars i London och Magnus i Wien och Johan i Prag och Sven i Paris knöto upp sina matsäcksknyten och togo fram var sin skiva mjukt rågbröd med en smörklick på mitten. Sedan drogo de fram knivarna, som hängde i läderslida under förskinnen, ströko av dem mot byxen, bredde ut smöret på brödet, skuro av bit efter bit med slidkniven, tuggade och åto i all bekvämlighet. Drängpojken blev skickad in i köket för att hämta aftonvarden åt sig och stalldrängen. Han kom tillbaka med två halva rågbrödskakor, två smörklickar och två skivor skummjölksost. Men Per i Berlin, som den dagen inte hade gått i arbete på gården, hade inte något matsäcksknyte med sig, och Olle i Maggebysäter, som hade gått dit för att köpa råg, hade inte något, han heller, utan de sutto bara och blängde på dem, som åto.

Eldbrasan, den knastrade och brann, och värmen började att sprida sig, och de dävna kläderna torkade, och lerklumparna lossnade från becksömsskorna.

När smörgåsarna voro uppätna, togo Lars i London och Magnus i Wien och Sven i Paris och Johan i Prag och drängen och drängpojken alla som en fram små tobaksrullar ur byxfickan. Och härvidlag behövde gubben i Berlin inte bli efter, utan han hade sin rulle att ta fram, han som de andra. Det var bara gubben i Maggebysäter, som inte en gång hade en bit tobak i fickan.

Återigen togo de fram slidknivarna, skuro av ett stycke tobak, lade det på förskinnet och hackade det till smulor. Sedan plockade de fram den korta pipsnuggan, som också satt instucken under förskinnet, och stoppade tobaken i den.

Lars i London tog upp en trästicka från golvet och tände den vid brasan. Därmed skaffade han sig eld till sin egen pipa, sedan lät han stickan gå vidare till Magnus i Wien. Magnus i Wien gav den till Sven i Paris, Sven i Paris lämnade den till Johan i Prag, Johan i Prag räckte den till Per i Berlin, som satt på sågbocken bakom honom. Per i Berlin sträckte sig så, att han kunde ge eld till stalldrängen, stalldrängen tände pipan och behöll stickan brinnande i sin hand, tills drängpojken kom tvärsover golvet och hämtade den. Olle i Maggebysäter behövde förstås ingen eld, när han varken hade pipa eller tobak.

De andra voro nu varma och mätta, och världen började få ett bättre utseende för dem.

Olle i Maggebysäter var sjuttio år gammal, och han var förstörd av gikt, så att fingrarna stodo som krokar och huvudet satt nerböjt mot ena axeln. Han hade kutig rygg, och synen var svag, och ena benet var för kort, och kroppskrafterna voro dåliga, och förståndet var ingenting att skryta med, det heller. Han var ful och tandlös, och kammad och tvättad hade han inte varit på senaste halvåret, och i skäggkransen under hakan satt det fullt med halmstrån och stickor.

Han ägde ett litet torp långt borta i skogen, men han hade aldrig varit någon duktig arbetare och hade inte kunnat hålla fattigdomen borta ur stugan. Han hade jämt varit missnöjd och surmulen, och aldrig hade han haft några vänner.

Medan nu tobaksröken från de andras pipor fyllde luften, sade han liksom för sig själv:

»Jag har haft'et svårt å tråkigt i hele mitt liv, men nu har jag fått höra, att dä finns ett land, som heter Amerika, å dit vell jag fara.»

De andra sutto i välbehagliga tankar. De svarade honom inte ett ord.

Men Olle i Maggebysäter fortfor:

»Se, Amerika, dä ä så beskaffat, att bare en tar en käpp å slår på en berghäll, så kommer dä fram brännvin. Å dä lanne vell jag se, innan jag dör.»

De andra, de sade just ingenting. De sutto stilla, sågo rätt framför sig och smålogo.

Men Olle i Maggebysäter, han gav sig inte.

»Dä ska ingen kunna förmå mej te å gå kvar i tråkiheta å eländiheta här hemma, när jag vet, att dä finns ett land, där bärgena ä fulla åv brännvin.»

De andra sade alltjämt ingenting, men inte ett ord av det, som Olle i Maggebysäter yttrade, gick forlorat.

»Å löva på träna i dä lanne, di ä ingenting annat än gull,» sade den gamla eländiga gubbstackarn. »Där behöver en inte göra dagsverke på någen herrgård. En går bare te skogen å plockar ner ett fång löv, å senna kan en köpa sej va en vell. Å sannerligen ska jag inte flötta dit, så gammel jag ä.»

De blevo så behagliga till mods, alla i drängstugan. De sågo för sina ögon det där landet, där man kunde tappa brännvin ur bergen och plocka guldpengar av träden.

Men så ringde vällingklockan, och det var slut på aftonvardsrasten.

Då måste de åter ut i väta och rusk. Lars i London gick till plöjningen, och Magnus i Wien följde honom till samma slags arbete. Sven i Paris och Johan i Prag och drängpojken skulle plocka upp potatis. Per i Berlin begav sig hem till sin stuga, stalldrängen skulle hugga kvällsved, och Olle i Maggebysäter vandrade uppåt skogen med rågsäcken på ryggen.

Men ingen av dem såg så sur ut, som han hade gjort för en halvtimme sedan, utan det fanns en liten ljusglimt i ögonen.

För de tyckte allihop, att det var gott att veta -- ja, även om det låg så långt borta, att de aldrig kunde komma dit, så var det gott att veta, att det fanns ett land, där det reser sig brännvinsberg och växer guldskogar.


Project Runeberg, Sat Jan 13 00:05:49 1996 (runeberg) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/mbacka/41.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free