Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bellman ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hänseende en lycklig period.
Gynnad af konungen, till hvars ära han
diktade flere sånger, kom han i en
jämförelsevis god ekonomisk
ställning, erhöll understöd från
monarkens enskilda kassa, utnämdes 1776
till sekreterare i k. direktionen för
nummer-lotteriet och kunde 1777 gifta
sig utan att allt för mycket behöfva
ängsla sig för sin familj. 1778
tjenst-gjorde han i bondeståndets kansli.
Och så umgicks han med högt
stående personer, fick 1776 titeln
hof-sekreterare, blef en man med
anseende, kunde låta sitt snille utveckla
sig obehindradt och strödde flitigt
omkring sig, utan att bekymra sig
om annat än stundens njutning, de
lätta alstren af sin pänna. Men det
blef snart mörkare tider, och
sorglösheten i lynnet gaf oftare vika för
en dyster stämning; lyckan i
äktenskapet upphörde, och ekonomiska
bekymmer infunno sig allt mer. Då
började skalden, utan tvifvel för
brödfödans skull, samla och utgifva sina
arbeten. 1780 utkom ett häfte
Betraktelser öfver cmngeliska texter
(omarbetade och utgifna 1787 under
titeln Zions högtid), 1783 Bacchi
tempel, öppnadt vid en hjeltes död
(utgörande ett stycke ur “Bacchanaliska
ordenskapitlets handlingar“), som
väckte stort uppseende och rönte stark
afsättning, samt 1790 Fredmans
epistlar och 1791 Fredmans sånger, hvilka
bägge diktsamlingar innehålla det
yppersta, som flutit från hans pänna.
Dessutom utgaf B. 1781 en
skämttidning, kallad livad behagas?, som
likväl måste upphöra redan med
åttonde numret, och 1788 åtskilliga
krigssånger m. m. Men ehuru de
bästa bland .dessa arbeten i
allmänhet vunno stort erkännande och 1791
förskaffade sin författare det af
svenska akademien utdelade lundbladska
priset, voro de ej synnerligen
inbringande, och betrycket blef till slutså
stort, att skalden, hvars hälsa
dessutom allt mer försämrades,
hufvud-sakligen måste lefva på understöd
från goda vänner. 1793 utgaf B. en
i det hela tämligen matt
Öfversätt-ning af Gellerts fabler. Han dog
kort derefter, d. 11 febr. 1795.
Bekant är den originella
beskrif-ning, som B. gifvit på sig själf:
“Jag är en herre af mycket liten
djupsinnighet och frågar ej efter om
solen går eller jorden axlar sig. Hvad
jag kan bedyra är att jag vill ingen
varelse i naturen ondt, älskar
oändligen en ädel man och med
oupphörlig låga fruntimmer samt små
beskedliga barn, äter efter aptit litet
och godt: söndkgen hvitkål,
torsdagen ärter, lördagen strömming“. Hans
kärlek till glaset och kroglifvet har
länge varit en trosartikel; men om
också B. var långt ifrån någon
nyk-terhetsvän, så var han dock lika litet
någon dryckenskaps-hjelte i sämre
mening. Som diktare var han en af
de störste norden egt. Verklig
nationalskald blef han derigenom, att han
i sina folklifsbilder och
naturskildringar gaf en så djup och innerlig
återspegling af det svenska lynnet,
att ingen annan skald i detta fall
kunnat mäta sig med honom. Hans
storhet grundar sig äfven derpå, att
han skapade en ny diktart, den
humoristiskt musikaliska sången, som
ej eger någonting motsvarande i
andra lands vitterhet. FÖr att fullt
törstås måste hans dikter sjungas, på,
melodier, som han visserligen oftast
hämtade från andra håll, men alltid
ombildade på ett själfständigt sätt.
Hans skaldskap var i grunden
lyriskt ; men ett episkt element är dock
nästan alltid inlagdt i dikterna, hvilka
dessutom merendels ega någonting
dramatiskt liffullt, som i förening
med den karaktäristiska musiken ger
det hela en högst egendomlig prägel.
Några bland dessa tjusande sånger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
