Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Berglund ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
öfvade ett mycket stort inflytande.
1758 stiftade han i Stockholm det
literära sällskapet “Vitterlek“, och
sedan var han ledamot af det mera
bekanta literära sällskapet “Utile
dnlci“. Som författare var B.
särdeles mångsidig; så t. ex. utarbetade
han det mesta i det till skolbok
af-sedda verket Sammandrag af alla ve•
tenskapema (1775, flere uppl.). Hans
dikter, bland hvilka Öde öfver
mot-gång, Ode öfver lifvet och elegien Ben
blinde anses såsom de bästa, hafva till
största delen ett resonerande, lyriskt
innehåll och röja en stoisk uppfattning
af lifvet. Som ästetiker banade B.
vägen för ett nytt tidebvarf, genom
sina upphöjda åsigter och sitt
bemödande att åstadkomma kritiker af
verkligt vetenskaplig halt. Hans
förnämsta prosaiska arbete är hans Tal
om skaldekonsten (1761). En samling
af hans Vittra arbeten utkom 1837.
Jfr L. Ribbing, “Om Olof Bergklint,
hans lif och vittra verksamhet“
(1874).
Berglund, Emil, kemist, f. 1846,
filos, doktor och lärare vid
chalmers-ska slöjdskolan, har utgifvit en
Handledning vid de första arbetena pa
laboratorium (1879).
Bergman. 1. Torbern Olof B.,
naturforskare, föddes 1735 på
Ka-trineberg i Vestergötland samt blef
1752 student i Upsala, 1758 filos,
magister, s. å. docent i fysik, 1760
adjunkt i matematik och 1767
professor i kemi. 1764 kallades han
till ledamot af vetenskaps-akademien.
1776 fick han af konung Fredrik II
ett mycket fördelaktigt anbud att slå
sig ned i Berlin, men han föredrog
att stanna på en mera obemärkt plats
i hemlandet. Bland öfriga
utmärkelser, som kommo honom till del,
var kallelsen att vara ledamot af
franska vetenskaps-akademien. Död
1784 i Medevi.
Redan tidigt vann B. europeisk
ryktbarhet som naturforskare. Till
en början sysselsatte han sig mest
med zoologi, astronomi och fysik,
systematiserade larverna, gjorde
upptäckter rörande biens hushållning,
anställde en mängd vigtiga rön
angående elektriciteten m. m. Hans
märkligaste skrifter från denna
pe-| riod äro: Classcs larvarum defvnitee,
Sy-! stema larv arum, Coccus aquaticus,
Af-handling om ig lar, Om regnbagen, Om
tysta eldsken, Om skymningarna, Om
norrskenet och Fysisk beskrifning öfver
i jordklotet, hvilket såsom ett
mästerverk öfversattes på de flesta
europeiska språk. Efter 1767, då han
tillträdde den kemiska professuren,
blef kemien hans förnämsta studium,
och inom denna vetenskap gjorde
han forskningar af genomgripande
betydelse. Han grundläde den
analytiska kemien, undersökte de olika
jänfeorterna, stålets sammansättning
och kolsyregasen m. m., upprättade
tabeller öfver kropparnas frändskap,
uppgjorde ett utmärkt förslag till
kemisk bestämningslära, ordnade
metallerna efter deras halt af flogiston,
uppfann konsten att på kemisk väg
eftergöra mineral-vatten o. s. v.
Dessutom spred han ett klart ljus öfver
i mineralens kemiska sammansättning.
| De skrifter, i hvilka han kungjorde
! sina rön och upptäckter, voro
syn-! nerligen många. De flesta samlades
| i verket Opuscula pliysica et chemica,
1 hvaraf tre delar utgåfvos af honom
| själf (1779—83) och tre efter hans
död (1787—90). Hans Sciagraphia
regni mineralis secundum principia
pro-xima digesti (1782) utkom inom några
år i en mängd upplagor på fem språk.
1758 stiftade B., i förening med
några kamrater vid högskolan, det
kosmografiska sällskapet i Upsala,
hvilket sällskaps publikationer snart
ådrogo sig stor uppmärksamhet i den
vetenskapliga världen. Hans mest
framstående svenske lärjungar voro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
