Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Börk ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som det tycktes, helt och hållet att
praktiskt sysselsätta sig med poesi.
Först efter tjugosex år framträdde
han ånyo, och då med ett sorgespel,
Erik den fjortonde (två uppl. 1846,
3:dje uppl. 1874; öfvers. på tyska
1848 och 1855). Detta följdes snart
af ett annat, £rik den fjortondes son
(1847, 2:dra uppl. 1874), och efter
en längre tids mellanrum utkommo:
Solen sjunker, Gustaf den f örstes sista
dagar (1856, 2:dra uppl. 1874), Ur
Carl XII:s ungdom, ett äfventyr (1858),
Brödraskulden: Erik den fjortonde,
senare af delningen (1861) och En
stats-hvälfning i Rom (1866, efter författarens
död). Det första, som förträffligt
åter-gafs på kungl. teatern, väckte
förhoppningar om att det svenska dramat
skulle genom B. taga jättesteg
framåt i sin utveckling. Men de följande
sorgespelen röjde en tilltagande
af-mattning hos den åldrige skalden,
och man kan knappast om dem säga
detsamma som om det första: att de
äro goda studier (efter Shakspeare).
B. visade sig i dem oförmögen af
själfkritik och begränsning,
otillfredsställande i karaktärsteckningen och
alltför lyriskt anlagd för att kunna
låta handlingen utveckla sig på ett
dramatiskt satt. Han var framför
allt lyriker. Men äfven som sådan
var han mycket ojämn, någon gång
fosforistiskt dunkel eller till och med
osmaklig. Hans fel framträda
skarpast i en erotisk diktsamling, som
han anonymt utgaf under titeln
Kärlek och poesi (1849); hans förtjenster
framstå klarast i diktkransen
Blommor och tårar på en dotters graf (1854).
I språkbehandlingen visade sig B.
ej sällan som en mästare, men ofta
som en mindre lycklig dilettant. Sitt
inträde i svenska akademien gjorde
han med ett minnestal öfver K. G.
von Brinkman (1861). Hans Valda
skrifter, jämte en lefhadsteckning,
ut-gåfvos af L. Dietrichson 1874.
Btirk, Isak, dramatisk författare,
f. i slutet af 1660-talet, blef 1679
student i Upsala och dog 1700 (1701)
som rektor vid katedralskolan i Narra.
Han tillhörde det
student-skådespe-Inre-sällskap, som 1686—91
uppträdde på “Lejonkulan“ i Stockholm,
och författade åtskilliga bland de
pje-ser, som detta sällskap uppförde.
Hans Darii sårge spel utgais 1874
af K. Fr. Karlsson, jämte en
undersökning rörande författaren. För
öfrigt efterlämnade B. skådespelen
Apollo, Orpheus, JPhilomela, Fhaeton,
Hippolitus, Ärans grönskande linder
och Valete teatern (tr. 1874). Han
»kref äfven en mängd bröllops- och
begrafnings-vers. Märkligt nog, sökte
han i sina skrifter tillämpa den
fonetiska rättstafhingsprincipen.
Böttiger {Lars Fredrik) Karl
Vilhelm, skald, literaturhistoriker,
språkforskare, f. 1807, blef 1825 student
i Upsala, 1833 filos, doktor, 1834
docent i praktisk filosofi, 1839 e. o.
adjunkt i tyska och italienska
lite-raturen, 1845 e. o. professor i
modem literatur, 1856 professor i
äste-tik och modem literatur samt 1858
professor i nyeuropeisk linguistik och
modern literatur. 1847 blef han,
efter sin svärfader, Esaias Tegnér,
en af de aderton i svenska
akademien. 1867 erhöll han som emeritus
afsked från professuren. Död 1878.
B. rönte stort bifall redan vid sitt
första framträdande som skald, med
Ungdomsminnen från sångens stunder
(1830, 3:dje uppl. 1833), en samling
vemodiga, sentimentala, nästan
pjun-kiga qväden, hvilka dock genom
enkelhet, finhet och åskådlighet, samt
genom språkets välljud, utmärkte sig
fördelaktigt framför den kort förut
moderna fosforistiska svulsten. Hans
Nyare sånger (1833) visade honom stå
ungefär på samma ståndpunkt. Men
då han 1837, efter återkomsten från
en längre utländsk resa, framträdde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
