Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kellgren ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Allt starkare“. Och i sammanhang
dermed blef hans diktning allt mera
frigjord från de franska bojor, i hvilka
den först hölls fången. En
närmare bekantskap med den tyska, den
danska och den engelska literatnren
Indrog i väsentlig mån till deras
frigörelse; men verksammast dervid
voro kanske de eggelser, hvilkahan
mottog under den ryktbara striden
med Thorild. Man har ansett är
1788 beteckna gränsen mellan de
begge utvecklingsstadier han
genomgick.
Som skald var K., “behagensskald“,
helt och hållet lyriker äfven i sina
dramatiska verk. Bland hans smärre
dikter från den första perioden
märkas, utom några tacka musikaliska eller
elegiskasmä8tyoken, särskildt följ ande:
Till Bacchus och kärleken (1777), På
musiken af Haydns Roxelane (s. ä.),
Sinnenas förening (s. å.), som alla
ega en epikureisk grundstämning;
En stadig man (s. å.), Afunden (1781),
Våra villor (s. å.), som uttrycka en
stoisk grundstämning; samt framfor
allt de satiriska mästerstyckena Mina
löjen (1777), Foglames
vitterhetsakademi (1783), Nytt försök till orimmad
vers * (s. ä., mot Thorild) och Man
«ger ej snille för det man är galen
(1787). Bland smärre stycken från
den senare perioden framstå de i
stoisk anda skrifna Förtvifian (1789)
och Ode till sällheten (1794, efter
danskan); de djupt elegiska Till
Kristina (1792) och Sighvart och Hilma
(fragment); de satiriska Jordens
skapelse (1790) och Ljusets fiender(1792);
den rent komiska efterbildningen
Dumboms lefveme (1790) och slutligen
den sköna sången Nya skapelsen (s. ä.),
hvilken trots några formella brister
ännu anses som en af de i sitt slag
mest fulländade lyriska dikter i
något lands literatur. På dramatikens
område var det endast i egenskap af
Gustaf III:s medarbetare, som K. vann
sin berömmelse. Men om de lyriska
dramer, till hvilka han omarbetade
konungens på prosa utkastade
planläggningar, onekligen innehålla
skatter af den skönaste poesi, så har man
derför K. att tacka. Nämda
teaterstycken utgöras af: opera-texten
Aeneas i Karthago (1782, musik af
Kraus), dramen Drottning Kristina
(1785, på alexandriner), som bägge
likväl äro mindre betydande, samt
operorna Gustaf Vasa (1786, musik
af Naumann), “den svenska
dramatikens första fulländade
praktblomma“, och Gustaf Adolf och Ebba Brahe
(1788, musik af Yogler), som
innehåller en öfverraskande rikedom på
äkta svenska folktoner.
Lika betydande som K. var inom
skaldekonsten, lika framstående var
han som författare på prosa. Bland
hans dithörande arbeten, hvilka
huf-vudsakligen utgöras af ästetiska eller
politiskt-moraliska betraktelser,
märkas särskildt hans i stilistiskt
hänseende förträffliga Företal till
Fredmans epistlar (1790), hans FUosofen
på landsvägen eller fria tankar i
filosofi, literatur och moral (1792), hans
som fortsättning dertill skrifna s. k.
Strödda reflexioner (s. å.), hans Tal
om skadan af en uteslutande smak
samt hans Tal om satirens
vederstygglighet (1795) m. fl. De flesta
bland hans prosaiska skrifter äro att
söka i Stockholmspostens årgångar.
Många bland dem äro af polemisk
natur. 1778 inleddes K. i en literär
strid med Leopold, en strid som
likväl 1786 öfvergick till en vänskap
för lifvet, om också mer af literär
än personlig art. 1782 böljade hans
första ryktbara fäjd med Thorild, en
fåjd hvarunder man i tvä års tid,
med öfverdrifter å ömse håll,
afhand-lade i allmänhet
förståndsupplysningens företräde framför
“känslo-upplysningen“, särskHdt formens
rangförhållande till innehållet i en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
