Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
51
Far och jag voro inte längre rivaler. Det stod
mig fritt att taga mors tid och ömhet helt oclil
hållet i anspråk. Så småningom märkte jag det
och så småningom blev jag åtminstone till det
yttre mera kylig gentemot mor. Det är mödrars
ofrånkomliga lott att se mannens och sonens kärlek
svalna ungefär samtidigt.
Far och jag voro inte längre rivaler men vi
blevo icke heller vänner. Det var hans plikt att
uppfostra mig men han hade gjort en god
gärning, om han svikit sin plikt. Far var tämligen;
slarvig, vilket han självt var den förste att erkänna
och beklaga. Av mig krävde han ett
utomordentligt ordningssinne. En halvtimme innan far skulle
komma hem’ till middagen, greps jag dagligen av
en feber, som var ett sorgligt motstycke till min
»förtjusningsfeber». Jag snodde omkring i våningen
med ögonen på skaft för att upptäcka någon
kvarglömd leksak. Mor hjälpte mig och sökte
samtidigt lugna mig men ibland växte min
förskräckelse till panik, hela huset kom på benen och
pigorna sprungo om varandra för att se »om Love
glömt något framme». Så hördes fars steg i
trappan, nyckelknippan rasslade. Jag ställde mig i salen
så, att jag kunde se honom, då han trädde in1
utan att han genast kunde se mig. Jag måste
utforska lians lynne för dagen. Det var inte alltid
så lätt. Han hade mycket att tänka på och rynkade
ofta pannan, även då han var vid gott lynne. Följde
så min hälsning som avpassades efter lynnet —
mycket hjärtlig ifall det var gott, mycket tillbaka-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
