Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102
fattades ingalunda men Medardus förbjöd mig. Han
var som en hök över mig. Så fort jag rörde på
mig, ropade han: Stilla knatte! Det passar sig
inte för småbarn att skoja! Jag var betydligt yngre
än mina kamrater och kände mig försagd. Men det
grämde mig gruvligt. När jag nu offrade min
konfirmation på den snåle prästens altare, borde
jag åtminstone få skoja. Det var dock i och för
sig en ära att få vara med, ty Medardus’ upptåg
blevo snart ryktbara.
I min klass fanns det förutom mig blott en1
konfirmand: Ljung. Han var son till en hemmansägare
i Myren; han var lantlig och blyg och vanligen
vida mer försagd än jag. Men Medardus
beskyddade honom. Ljung deltog i skojet och utförde
ett särskilt nummer, som upprepades varje gång.
Han tog prästens silverdosa och härmande hans
röst, yttrade han:
Denna äkta silverdosa fick min högtsalig herr
far, hovpredikanten, av sin högstsalig herr vän
konung Oscar den första. Nu äro de båda i
himmelen och jag snusar dagligen ur dosan, ty den
hava de gudskepris lämnat i jämmerdalen.
Jag tyckte, att Ljung gjorde det där mycket
bra, men jag trodde att jag skulle kunna göra
det ännu bättre. Jag övade mig hemma och tyckte
mig härma prästen fulländat. Jag lät mor njuta
av konststycket men hon sa helt försmädligt: Du
blir aldrig någon skådespelare min gosse! Jag
övade mig ännu mer men lektion efter lektion
gick utan att jag vågade visa mig på1 styva linan’.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
