Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154
och de stora stenhusen förefalla att vara eldfasta.
Sedan Edeblad blivit chef för brandkåren, sker
släckningen med vanvettig snabbhet. Det är
slöseri. Ibland hjälpa vi pojkar till med släckningen.
Då visar elden starka tendenser att sprida sig och
vi bli skymfligen bortmotade. I skolan yppar sig
icke minsta eldsvådetillbud, fast vi elda de svarta
kaminerna röda. Ingenting händer och vi spela
vira, därför att vi äro furstar utan land, härförare
utan härar och tänkare utan tankar.
Jag, Ljung och Medardus vandra utmed ån.
Där vandrar halva Wadköping, ty det är den första
solsöndagen i mars. Snön är schaskig; isen Iucker
och sörjig. Vi gå och undra, om vi inte ska få
se något lik: det är den tiden då Wadköpingsån
ger igen, vad vakarna tagit. Egentligen ha vi ett
annat ärende. Vi äro kära upp över öronen i en
ung, nygift fru. Hon är syssling till min mor och
hette som flicka Elsa Battwyhl, numera Elsa de
Lorche. Hennes man är mellan fyrtio och femtio
och hur ska hon då kunna älska honom?
Naturligtvis göra vi oss inga förhoppningar för egen
räkning men det kan vara tillåtet att titta på henne.
Och det är särskilt intressant därför att hon är
nygift. Man gör sig vissa föreställningar.
Dessutom ska vi se efter om hon har hål på strumpan.
Det hade hon i går, då Medardus gick efter henne
på Storgatan — ett litet runt hål strax ovan
kängskaftet.
Vi möta henne och mannen, vi hälsa och vi
rodna. Vi passera förbi och komna på lämpligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
