Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
177
möjligt. Pojkar skulle uppbådas att bilda ett
ståtligt följe. En sångförening skulle vidtalas att sjunga
vid graven. Och det allra viktigaste — Medardus,
som några gånger hjälpt ringaren att ringa skulle
’på ett eller annat sätt lista till sig tornnycklarnia.
Att vinna ett tillräckligt antal pojkar för planen
var inte svårt. Men samtliga sångföreningar
vägrade. I skolan fanns det också en sångförening; den
stod visserligen inte högt i rop, men det kunde
inte hjälpas. Pojkarna började genast öva lämpliga
sånger. Då fick rektor nys om saken. Han förbjöd
oss. Förbjöd oss att följa kistan, förbjöd oss att
sjunga vid graven. Det var lagstridigt. Och det var
hans plikt att uppfostra oss till laglydiga
medborgare.
Gott! tänkte vi. Men då gäller det att hålla
upp ögonen! Herr rektor!
Den döda skulle lämna sitt hem klockan fyra.
Då var det nästan halvmörkt. Vi samlades ett
femtiotal pojkar i huset och på gatan utanför.
Blommor var det nog av. Jag gick in i likrummet.
Där stod adjunkten och viskade med sin vän
Barfot. Jag hörde honom säga: Det plågar mig mest,
att det inte blir ringning.
Jag sa:
Det blir ringning.
Barfot slog mig ett hårt slag på kinden och
viskade:
Det är bra pojkar! Men akta er! Rektor kommer
inte att lägga fingrarna emellan.
De fortsatte att viska sinsemellan. Jag gick fram
12. — Bergman, Jag, Ljung ocli Medardus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
